Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 2

söljde henne. Det var i sjelfva verket att minne från det förflutna, och dertill ett i grunden barnsligt minne, som kom hennes hjerta att klappa; hon tillstod sjelf för sin far, att hon stundom drömde sig tillbaka till ljunglandet, till den stora boken och pilhäckarne. Hon gjorde denna bekännelse leende och skämtade ösver sin elaka dröm, såsom hon kallade den. Såg hon ej äfven i denna hägring af ljunglandet en mensklig skepnad, en yngling, som grät öfver hennes frånvaro? Hvem vet? Men detta tillstod hon hvarken för sig sjelf eller någon annan. Småningom började Theodora känna afsmak för verl den och dess nöjen; hon visade sig ej mera i sällskapskretsarne, utan på sin fars enträgna uppmaningar, och började söka ensamheten. Understundom rörde sig hennes läppar ofrivilligt och den lilla glömda visan Ricke-ticke-tack sväfvade i obestämda toner från hennes mun, Flickans kinder blefvo åter bleka; hon megrade och aftynade till den grad, att öfversten, sedan han med alla möjliga medel sökt besvärja detta kroppsliga och andliga lidande, började frakta, alt han skulle öfverlefsa sin dotter. En lärd läkare, som han rådfrågade, förklarade, att giftermål voro det bästa edlet och försäkrade, att Theodora ofelbart skulle tillfriskna, om man kunde förmå henne att välja en make. Sjelf önskade öfverste van Milgem, att denne make måtte bli den unge Adolf, hans trogne följeslagare, som atsöljt honom under hans resor att uppsöka sitt barn. Öfversten ejorde allt, för att draga sin dotters uppmörksamhet på Adolfs han fann henne hysa tillgifvenbet för slu unge skyddling och aktning för haos ädla egenskaper, men kärlek var denne ej mäktig att ingifva henne. Detta förorsakade öfversten mycken bedröfvelse, ty han såg sig härigenom beröfvad det enda medel, genom hvilket han kunde hoppas sitt barns rädd