Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 2

lik Johan Daelmans, att jag ej kunde låta bli att utstöta ett skri. Men det var icke han. — Det är nu slut; jag är åter lugn. VIII. Sex veckor hade sörslutit sedan öfverstens ankomst till Antverpen. Vi söra läsaren till vindsrummet i en sattig koja, belägen på MontdOr. Det är på eftermiddagen. Rummet bebos af en gammal qvinna och förråder stor fattigdom. Husets tegeltak är också rummets; möblerna äro lätt räknade; de bestå af ett litet bord, två stolar och en säng, hvars täcke är sammansydt af lappar utaf alla slag och färgor i verlden Gumman var för tillfället sysselsatt med att knyppla spetsar, och under det händerna machinmässigt förde knyppelpinnarne, vände hon örat alltemellanåt åt alkoven, i hvilken sängen stod, och lyssnade uppmärksamt till ett nästan omärkligt ljud, som hördes derifrån. Dörren öppnades, och en -annan qvinna inträdde. Gumman lade pekfingret på munnen oeh gaf med ett lätt pst! den nykomna att förstå, det hon borde iakttaga tystaad, hvarefter hon tog henne vid handen, förde henne till bordet, pekande på den andra stolen och sade med låg röst: — Bupra icke Trina: han sofver så godt! i Trina uppdrog ett sticktyg ur sin ficka och hviskade: — Karlen, som ni tagit vård om?... Tror ni, mer Teerlinck, att ni gjort en god gerning, om det verkligen förhåller sig, såsom folk säger ?