Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 2

D0) — — — —— ——— ——— oo oo Den 28 December, Väktaren innehåller en insänd uppsats rörande Sveriges politik, som slutar med söljan. de varma och behjertansvärda ord: Om hittills Sveriges neutralitet i den omständigheten, att detta krig icke förut blifvi sattadt i sin fulla mening och betydelse, oct de krigförande vestmakterna, till följe deraf icke kunnat anses vara bestämda för ett dess fullständiga genomförande, kan finna en ursäkt, så synes denna numera icke ega rum, då Englands likasåväl som Frankrikes befolkning visar sig hafva fattat krigets verkligen europeiska betydelse. Sådan är dessutom ock det svenska folkets så godt som alldeles enhälliga opinion, och man kan vara öfvertygad, att till hvarje, äfven den ansenligaste krigsgärd, som kan erfordras, hvarje svensk medborgare med slädje skall aflemna sin skärf. Ty utom det att svensken delar den allmänna europeiska opinionen om krigets nödvändighet för den europeiska frihetens och civilisationens bevarande, har han ock ett högvigtigt enskildt skäl för ett deltagande deri. Oassedt nemligen det skydd mot en roslysten grannes städse fortfarande accaparationsbegär, hvilket skydd kan väntas af ett krig, hvaraf Finlands ätereröfring skulle blifva följden, står Sverige i en hedersskuld till Finland, hvilken endast genom en sådan åtgärd kan gäldas. Sedan nemligen Sverige århundraden igenom på det berömdaste sätt infört Finland på den europeiska civilisationens bana, gifvit det sin kultur, sitt språk, sina lagar, med detsan, ma i alla afseenden befryndat sig och gjort det mäktigt och delak igt af sin borgerliga frihet, hvilket allt detta ock med den renaste trohet och varmaste tillgifvenhet städse gäldat, har Sverige förmedelst en vansinnig styrelses förvända handlingssätt, slutligen fegt öfvergifvit, ja förrådt detta sitt älskade fosterbarn åt ettslafveri under inkräktande barbarer. Så är den svenska äran i sanning pantsatt hos Finlands ädla folk och aldrig förr kan Svea fri från blÄygd lyfta sitt anlete mot stjernorna, och känna sig lugn och tillfredsställd, och aldrig förr kan någon rätt lycka blomstra inom dess landamären, innan den politiska rättvisan blifvit tillfredsställd och brottet mot den försonadt genom Finlands befriande. Huru djupt rörande för hvarje känsligt sinne är icke Finlands söners längtan, att få se en -skymt af den blågula flaggan vid sina stränder, såsom befriare, huru hjertskärande dess klagan och bön, att ,den ädla modren Svea måtte minnas fordna tider och icke likgiltigt åse, huru dess dotter går förlorad i dödens och mörkrets skugga!