Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 1

fe — Ack hvarför? För några månader sedan, min far, var jag i Brässel, der jag nödgades tillbringa åtta dagar. Men hvilka oerhörda lidanden uthärdade jag icke denna korta tid! — Jag förstår dig icke. — Jag skall förklara mig. När jag ändtligen fick återvända hem, gick jag natt och dag, utan att hvila, och när jag åter kände lukten från torfeldarne . . när vinden för första gången mötte mig denna belsning från min fosterbygd, blef jag så rörd, att jag började gråta som ett barn. När jag längre fram kom till den första granlunden, föll jag på knä och tackade Gud med hög röst, för det jag åter var bland mina älskade granar. Jag plockade den första ljungblomman jag såg och tryckte den till mitt bröst, och då jag kom bit, gick jag icke genast hem, utan omfamnade först min vän boktrådet, och j g talade med tårar i ögonen till pilarne, liksom de varit menniskor. — Min son, jag vet, hvarför du älskar ljunglandet mer än någon annan, och det är just denna orsak, vi skola motarbeta. Stud er skola lattere än kroppsarbete förjaga den bild, som öfverallt följer dig, och den öfvertygelse, att du är ämnad att offra dig hel och hållen åt Herrans tjenst skall besegra dina verldsliga drömmar, var säker derpå! Presten gaf sin röst ett högtidligt och halft sorgset uttryck, som starkt inverkade på ynglingen. Han fortfor: — Det är min pligt att tala om ännu flera skäl, hvarför du måste komma till battre tankar. Johan, du blir sjelsmordare, ty du förstör dina lifskraster om du öfvergifver dig åt en oupphörlig sorg. Tror du, att Gud skall förlåta ditt brottsliga vansinne, om du framhärdar deri till döden? I din sorgliga förvillelse tänker du blott på ett. Vaknar då aldrig i din själ en tanke, som uppstiger till himlen? Beder du som en