Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 3

presten läste upprigtig ånger; — jag vet, att ni ej vil annat, än hvad som är mig godt och nyttigt; men mitt hjerta är något obegripligt, som är mäktigare är edra ord och min egen vilja. — Johan, det är skrifvet: åden som gerna kasta sig i faran, skall förgås deruti, och så är förhållan det med dig, min vän. Om du ej låter dig försjunka i syärmiska drömmar, som förstöra din kropp genom bristen på rörelse; om du förrättar dina landtmannasysslor, såsom din pligt bjuder, skall du snart förgäte dina sorger. Helsan och modet skola återvända, oct du blir åter i stånd att arbete för din sjuka moder Men nu tillbringar du dag efter dag under dethär trädet eller på sandkullen, och är icke blott en stor syn: dare, som sorsummar dina pligter mot Gud och din mor, utan äfven en vansinnig, en galen menniska som hoppas på omöjligheter och offrar ditt li åt en tom dröm. — O, min far, länge efter bennes bertresa var ja flitig och arbetsam. Jag gick då icke hit tillträdet på andra tider än före och efter mitt arbete. Jag hoppapades då, att jag skulle kunna glömma, men ack! hennes bild följde mig öfverallt. Vid plogen hviskade hon till mig mitt namn, på logen sjöngo slagorna hennes Ricke-ticke-tack, i fåglarnes sång hörde jag hennes röst, alla naturens röster ropade: Theodora, Theodora! Huru skulle jag då kunna arbeta? Visste jag, hvad jag gjorde? Nej, min far, jag kunde det icke. Sjelfva sömnen var för mig ett fullare lif än dagens; då fann jag tröst, ty jag såg då och talade med henne .. men hvila fann jag aldrig. Nu kan jag icke arbeta, äfven om jag ville. Jag är krafdös och sjuk.