Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 3

der var borta och hade esterträdts af en gråaktig blekhet; i blicken röjdes det sinnesslöes dystra glans, och hufvudet hade slappt nedsjunkit mot venstra skuldran. Han stod så under en halftimmas tid utan att röra sig, då han bakom alnäcken hörde steg närma sig på den af torra löf betäcsta marken. Han vände sig om och säg den gamle pastorn i Desschel, som gick fram till bonom. Johan gjorde en synbar ansträngning, för att återfå silt vanliga utseende; då ban helsade på presten, försökte han se glad ut; men ack! hans leende förrådde endast de mest tärande själslidanden. Presten gaf honom ett tecken att sätta sig, tog hans band, såg på honom med djup medömkan och sade i allvarlig ton: — Johan, Johan, är det så, du håller ditt högtidli2a löfte? Är du nu icke åter under dethär trädet? Vill du då, att din mor skall utföra sin hotelse och låta nedhusga det, för att bota dig? Yoglingen darrade krampaktigt vid dessa ord och ropade med gnistrande ögon: — Hugga ned träder? Fälla den här boken? Nej, nej, käre far! Den, som försöker det, dödar jag. Detta utbrott öfverraskade den gode pastorn, som redan länge bemodat sig att genom klok behandling komma Johan att glömma föremåiet för sin sorg, och som trott, att han redan hunnit nära sitt mål — Det är syndigt att tala så, min son, återtog presten; — din mor tänkte väl ej på hvad hon sade, då hon yttrade den hotelsen; alla hennes ord äro kungsord, det vet du nog. Men ati du, som har hjerta och förstånd, låter hänföra dig af vansinniga drömmar ända derhän att hota med mord, det begriper jag icke, och det gör mig mycket ondt. Har jag förtjent ett sådant svar? — Förlåt mig, min far, sade ynglingen, i hvars ögon