Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 2

— Johan, Johan, ropade hon; — var icke ledsen! Jag skall komma tillbaka .. var säker derpå! Ack, jag sörjer nog, jag äfven, att jag måste lemna dig. Dessa bevis på flickans kärlek tycktes återgifva ynglingen hans styrka. Med en lugnare smärta betraktade han den gråtande flickan, som ännu höll armen kring havs hals. Men öfverstens ankomst afbröt plötsligt utbrottet af deras ömsesidiga känslor. Fadren såg i denna scen endast en vänskapsutgjutelse; han närmade sig den unge bonden, fattade hans hand och sade: — Joban Daelmans, jag tackar dig upprigtigt för den ömma vänskap, du visat min dotter. Om du någonsin behöfver en beskyddare, skall du finna en sådan i mig. Nu resa vi till Moll och derifrån till Frankrike. Var icke ledsen, min gosse, öfver Theodoras öde. Skynda dig efter oss till Moll; du träff:r oss i värdshuset Örnen och kan der tillbringa några timmar i Tneodoras sällskap . .. Jag vill emellertid till en början gifva dig en liten belöning. Härmed tryckte han några napoleoner i Jehans hand, mean i stället för att synas erkänsam, slungade Johan en vredgad blick på öfversten och tycktes knappt förstå, hvarom var frågan. — Låtom oss nu bryta upp, sade öfversten till Theodora; — vi måste skynda! Stilla din sorg, unge gosse! I Moll skall du åter träffa oss och får då temllgen länge vara tillsammans med din vänniana. Theodora tryckte gråtande sin trogne väns hand och sade, i det hon långsamt aflägsnade sig: — Vi få suart, snart återse hvarandra. Farväl till dess, gode Johan! Bondgossen slog ned ögonen och stod en stund orörlig. När ban upplyfte hufvudet, voro öfversten och Theodora ur sigte. Först då kände han något tungt i