Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 2

— Kära Theodora, huru kan du vara så ledsen öfver att lemna ett ställe, der du lidit så mycket? — Han skall dö! hviskade hon med qväfd röst. — Tänk ej så, mitt barn! Johan torde i början sörja öfver ditt aslägsnande, men skall snart trösta sig och glömma dig. Flickans ögon glänste underbart och hon ropade: — Glömma mig? Han glömma sin syster! Aldrig! ... Om jag blott fipge återse honom en enda gång! ... Ack, se der, se der! Der är Johan... Johan, Johan! Och hastigt som en pil sprang hon öfver ljungheden att möte bondgossen, som hon sett på afstånd gå bland alarne. Hon kastade sig i hans famn och sade: — Jag reser, Johan... reser långt, långt härifrån! Inglingen betraktade henne med förvåning och tycktes ej förstå, hvad hon menade. Hon pekade bortåt ljungheden och sade: — Ser du, min far kommer derborta. Det var hans röst, som alltid talade inom mig. — År dender rike herrn din far? mumlade Johan med vexande rörelse. — Ja... och jag heter icke mera Lena. Mitt namn är mycket vackrare: jag heter Theodora. Den unge bonden, som nu fattade hela vidden af sin olycka, darrade som ett asplöf och fästade förvirrade blickar än på öfversten, än på Theodora. Han dukade under för sin rörelse, fattade konvulsiviskt i grenen af en al, stödde hufvud och axlar emot densamma och brast i gråt Theodora förstod den smärta, som sammanpressade hans hjerta. Hon slog sina armar kring Johans hals, upplyfte hans hufvud och tryckte för första gången i siu lif en brinnande kyss på ynglingens panna,