Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 2

och att de på ögonspräket utbytte ömma rörande känslor. . Toner så lena och hviskande, att nattens tystnad ej deraf störes, sväfva i kammaren. Ynglingen lägger ett finger på sin mun och tyckes lyssna, ehuru det är han sjelf, som omedvetet sjunger: Ricke-ticke-tack! Ricke-ticke-tu ! Raska gossar, Smedgesäller, Härden blossar, Stadet smaller, Guistor springa Släggor klinga Finkt i takt, Ett och tu, Ricke ticke-tu Han stiger upp, fattar en spade och går långsamt ur rummet. Om vi följa honom, skola vi se, huru han drömmande vandrar bland alarne vid bäcken, huru han stannar och plockar en blomma, beskädar den leende och derefter tankspridd sönderplockar den blad för blad. Han kommer till kanten af vägen, betraktar sandkullarne, som höja sig öfver ljungheden, hans ögon fyllas af tårar, och han sätter sig, bittert gråtande, på marken. Snart derefter stiger han åter upp och går längre bort till ett jettestort bokträd, i hvars grannskap några mörkgröna enar höja sina darrande kronor. Der stannar han, glömsk af sig sjelf, och lyssnar, såsom om en hemlighetsfull röst hviskat till honom ur trädet; några milda toner uppstiga ur hjertat på hans läppar. Under enarnes skugga sjunger eller snarare briskar han;