Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 2

V. Om en timma skall solen öfvergjuta ljungheden med sina strålar; redan hvilar östra himlaranden i lågor, och skuggorna fly mot vester. Tusen obeskrifliga toner förkunna naturens uppvaknande. I den ensliga arrendegårdens dagligstuga pickar det gamla vägguret, men intet annat ljud stör derinne nattens dystra tystnad; eldstaden är kall. I ett skumt hörn af rummet står en spinnrock, hvars hufvud ännu är betäckt med en tott finhäckladt lin och tråden orubbad, likasom om spinnerskan nyss lemnat den. Två eller tre steg derifrån framskymtar en mensklig gsstalt ur mörkret; det är en yngling, som sitter och betraktar spinnrocken med ett besynnerligt uttryck i sitt väsende. Med sänkt hufvud och korslagda armar bvilar hans blick än på spinarocken, än på stolen derbredvid. Hans drag bära stämpeln af djup sorg; en dyster eld slammar i hans ögon, såsom om förtviflan bodde i hjertat, och likväl leker ett slygtigt leende kring hans läppar. Enhvar, som såge honom så, ekulle tro, att en osynlig spinnerska satt bredvid honom,