Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 1

lc LA tet i sin hand. Den unge löjtnanten ville upplyfta honom, men ösversten stötte honom mildt tillbaka, och gjorde ett tecken, att ban ville lemnas ensam med sin smärta. Lena såg med frågande blickar än på den ene, än på den andre af de båda okända; men då hon hörde och såg, att han, som knäböjde bredvid henne, gret bittert, fattade bon öfverstens hand och sade med en röst, full af medlidende: — Hvarför är herrn ledsen? Om det är, derför att jag sjöng Ricke-ticke-tack, skall jag aldrig sjunga det mer. Öfversten, på hvilken ljudet af denna röst gjorde ett djupt intryck, borttorkade bastigt sina tårar och frågade i en ton, som förrådde både fruktan och hopp: — Säg, mitt barn, hvem har lärt dig denna visa? — Jag vet icke, svarade hon; — jag har kunnat den så länge, att jag icke vet, hvem som lärde mig den. — Minns du icke, min flicka, om du i din barn dom ofta hörde ett buller, likasom af hammare, som efter hvarandra falla mot ett städ? Lena besvarade ej denna fråga, men hon slog upp sina ögon C förde handen till pannan, likasom hon ur den velat framdraga en dunkel hågkomst. — Hör, sade öfversten hastigt, — hör efter om du ej kommer ihäg det här! Han slog med skaftet af sitt ridspö på insidan af handen, härmande på detta sätt hammarnes taktmässiga buller mot smedstädet, och sjöng derunder: Ricke-ticke-tack, Ricke-ticke-tu! Städ och tång skall Ifrigt stormas! Under sång skall Jernet formas,