Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 1

— — k — —— —— — En timma derefter sågs öfversten med sin dotter vid armen lemna alhäcken och taga vagen åt Moll; löjtnanten besteg den ene hästen och förde den andre vid tygeln. Theodoras bleka kinder voro färgade af en latt rodnad, lik den, som skimrar i kalken af vissa slags hvita blommor; hennes blickar voro oafvändt rigtade på fadren, och hon log mot honom med uttryck af den innerligaste sällhet. Han å sin sida smekte Theodoras lockar och stannade ofta, för att trycka en kyss på hennes panna. Så vandrade de öfver ljungheden, till dess de sågo den enstaka landtgården tili höger och ej kunde gå längre, utan att aflägsna sig derifrån. Öfverstens beslut var att ej sätta sin fot inom detta hus, der hans olyckliga dotter blifvit så gräsligt miss handlad; han ville framför allt bespara sig åsynen af den elaka qvinnan, som förändrat det åt henne anförtrodda barnets namn, för att tillegna sig jernskrinet och den summa, det innehöll. Han bemödade sig derför att med ömma ord och smekningar fängsla Theodoras uppmärksamhet och afnälla den från landtgården. Theodora hade berättat honom allt och äfven med oskuldsfull kärlek omtalat den gode Johan, som så troget och ädelt beskyddat och älskat henne. Öfversten insåg, att hon ej utan smärta skulle skiljas från denne, som varit henne en broder och tröstare i alla hennes bittra lidanden; men huru innerlig Theodoras erkänsla var för Johan, kände öfversten ickedestomindre en djup obenägenhet för sonen till den nedriga qvinnan och skulle gerna med ens velat afbryta hvarje förbindelse med den dåliga familjen. I trots af fadrens oroliga bemödanden, ryckte sig Theodora plötsligt ur hans armar, vände ögonen mot gården och stannade orörlig. Ofversten vördade hennes känslor, men när han såg tårar i slickans ögon, sade han: