Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1855, sida 2

Pastorn här i församlingen och Karls goda vänner hade under sjukdomen förmanat och predikat för honom med den goda verkan, ate han tycktes ealldeles botad för sitt begär efter starka drycker; men nu hade han fått en annan tanke i hufvudet. Han ville lemna byn, der den kära makans graf ständigt påminte bonom om hans förlust, och utan att yppa hvart han ämnade taga vägen, sälde ban smedjan med alla inventarier till min far, och begaf sig en vacker morgon med sin flicka från byn. Han tog vägen uppåt ljungtrakterna, men hvad som sedan blifvit af honom eller baruet, vet iogen i byn. — Örversien är ingen annan än Ricke-ticke-tack, det är säkert det, ropade en af arbetarne. — Utan tvifvel är han van Milgem sjelf, återtog mästaren — Jag såg, huru han tog i banden det ena verktyget efter det oodra; alla sädane, som far min eller jag gjort eller köpt, lade hon likgiltigt bort, men de, som voro qvar sedan Ricke-ticke-tacks tid, betraktade han med en viss rörelse, det märkte ni nog . .. Och han talte ju språket alldeles, såsom folket här i trakten .. och hans skicklighet att smida sedan! .. Och framför allt hans bekantskap med visan Ricketicke-tack! . . Ja, att han är en gosse från vår by, det år tvärsäkert ... Mea buru i all verlu-n har han kunnat bli öfverste? Det är det enda, som ändå gör saken litet oviss. (Forts:)