ton att hustrun skänkt honom någon arfvinge, men en vacker dag kom han under fund med att han kunde vänta sig en sadan liten en. Hans glädje kände nu inga gränsor; — han sjöng Ricke ticke tack från morgon till qvall, och folk började rigtigt frukta, att Karl tappat en skrus. ty han var alldeles öfverlycklig. Den stora dagen rendades slutligen: Karl blef far till en vacker slickunge . . . men — den olycklige! — hans stackars bustru dog efter förlossningen. Ni hau väl sett ett litet jernkors på kyrkogården ? der ligger bon begralven. Fiån den dagen var icke Karl samma menniska; hammaren fick hvila bredvid siädet, och eld brann ej två gånger i veckan i smegjenärden. men deremot såg man Karl destooftare på krogen. Han drack, så att man skulle kunna tro, att ban velat doda sig med starka drycker. Alla nans visor voro glöm da, och ban förde ett lefnads-att, som var en skam för hela byn. När Karl kom hem i rusigt ullstand, bar han sig äl som en ursinnig, men pigan, som ha de värd om hans lilla flicka, kände ett säkert medel att ugna honom ... Hon satte barnet i hans knä, och huru rusig Karl än var, blef han vid åsyoen af sin flicka logn och stilla, alldeles som genom ett trol leri. Då skrattade han lika gladt som fordom, lät flickan ,rida ranken, lyfte herne upp i sin famn och sjöng lika muatert som förr visan, som börjar med Ricke-ticke tack. Att Karl aldrig blifvit en dålig men niska, är jag nästan säker på: alla visste vål, att hans älskade hustrus död var orsaken till hans sorg och diyckenskap, ty hvar gång han måste passera öfver kyrkogården och förbi det lilla jernkorset, hade han supit sig blixifull och grät som ett barn i alla menniskors åsyn. Grannarne hyste derför stor medömkan för honom och togo, utan att han visste det, vård om den lilla flickan. Så hade Karl lefvat inemot tre år, då han blef illa sjuk och länge måste ligga till sängs.