va min sader i himmelen eller skall jag någonsin så se min mor, innan jag dör? Jag vet det icke. — Lena, dina föräldrar äro döda; det bar min mor ofta sagt mig. Men var icke ledsen för det! Ser du, mina armar äro redan starka och sensulla, och om några år härefter är jag sullvext karl. O Lena! lef tilldess. Jag skall arbeta för dig från morgon till afton .. Jageskall bli din dräng ... — Min dräng du? Det blir du aldrig, Johan. Betrakta mitt ansigte och säg, hvad du skådar i mina kinders blekhet. Joban förde båda händerna till sin panna och sade med en röst, qväfd af tårar: — Döden! döden! En långvarig tystnad följde på dessa ord. Endast vinden susade i pilarne. Slutligen fattade Johan Lenas hand och sade: — Lena, du har aldrig sett dina föräldrar. Sedan barndomen bar du blifvit uppfostrad af min mor och har måst utbärda mer ondt, än tio menniskor skulle kunna bära. Om detta fo:tfar, skall du snart dö, det erkanner jag med tårar i ögonen ... men om du hä danester tår vara i fred . . om mon bebandlar dig väl ... Säg mig, Lena, skulle du då icke kunna lefva ? — Lefva? upprepade Lena; hvem kävner sin dödstimma? Jag forstår, hvad du vill göra. Du vill reta din mor att kasta sitt hat Jpå dig, istället för på mig. Men hvarför vill du göra så för min skull? — Hvaför? sade Johan, ack jag vet det icke; men likasom du har en dröm, från hvilken du ej kan skiljas, så är jag fästad vid en tanke, som aldrig lemnar mig, hvarken under det mest ansträngande arbete elJer den djupaste sömn. Denna tanke är, att jag skall försöka godtgöra hvad min mor brutit mot dig. Ack Lena, jag förstår ej att tala så väl, som du, men jag ber dig tro mina ord, då jag säger dig, att sedan du