satte en liten kruka med dricka bredvid stammen af en al: — Åt och drick nu. Lena. Flickans blickar uttryckte den inuerligaste tacksamhet. — Johan, sade hon, Gud skall belöna dig för ditt skydd, du gifver min eländiga tillvaro. Tack för din ömma vänskap, Johan! En bitter sorg sammanpressade den unge bondens hjerta; ban sade ingeuting, men tårar glänste i hans blå ögon; denna tystnad varade, tilldess Lena slutat sin hlla måltid, då bon inledde ett samtal med följande ord: — Johan, min gode vån, var icke ledsen för min skull! Dina tårar förorsaka mig större smärta än din mors elakhet. — Förlåt henne, Lena, förlåt henne för min skull, ty om du dör, utan att förlåta, utan att bedja för henne, så är himmelen evigt stängd för henne .. hon är ändock min mor, Lena. Forlat henne derör — Jag har ingenting att förlåta. Johan. Jag hyser iotet agg till henne och glömmer genast de misshandlingar, jag lider af henne. Jag bar redan glömt ulltsammans. — Bedras mig icke, Lena. En sädan missbandling kan man aldrig glomma. — Johan, jag har ju förr sagt dig detsamma, som jag nu sade: du torslär mig icke, och jag förstår mig icke sjelf. Då hon slår och misshandlar mig, lider visserligen min kropp, men min själ är fri och lefver i obestämda drömmar, som sväfva förbi mina ögon och förtjusa mig. Dessa syner äro föda för min själ; de lära mig att glömma allt, tala till mig om ett bättre lif och hviska till mig, att jag ej alltid skall förbi sua ett faderoch moderlöst barn, Skall Gud blit