Midt under sina oupphörliga lidanden och de misshandlingar, hvilka hon mäste undergå. hade Lena skapat sig en verld för sig sjelf; hon lefde ett mystiskt inre lif, och hennes oförstådda handlingar buro ofta stämpeln af vansinne; men icke destomindre ,hade Lonas själ utvecklats genom hennes oupphörliga tankeverksambet, och hennes inbillningskraft hade vunnit en underbar styrka. De hemliga känslor, som svällde i flickans barm, hade alldeles icke förmörkat hennes omdömesförmåga; hon vägde och beräknade allt, som hände henne, men frukten af hennes betraktelser stannaue inom henne sjelf. Hvartill tjenade henne sörosrigt förnuft och omdöme ? Var hon ej dömd att dö en långsam, men säker död? Solen besken redan sandkullens vestra sluttning; aftonen var långt framskriden, men Lena saw ännu på sin plats med ögonen oafvändt stirrande mot den blå strimman, i sjerran. Hop var hungrig . . . bon kände bungern ganska pinsamt . . men hon satt dock 8 illa och orörlig som en bildstodI detta ögonblick sågs en bondgosse smyga fiam bland pilarne, som vexte vid randen af bäcken; ban vände sig alltsomoftast om, liksom han fruktat at blifva upptäckt från gården. Slutligen uppnådde han det stora bokträdet, under hvilket fliekan hade gråtit, vände sig derefter mot sandkullen, satte händerna likasom en tratt framför munnen, för att gifva rösten en säker och bestämd rigtning, och ropade: — Lena, Lena! Flickan steg upp, gick långsamt fram till bondgossen, som gaf henne ett tecken med banden att komma och sätta sig bredvid honom. Han drog upp ur rockfickan ett stycke bröd och en bit fläsk, tog sin knif, skar fläsket i små tärningar på bIdet, gaf det åt fickan och hbviskade, i det han ned