Smederna betrakta nysket de både ryttarne, som ru stiga ur sadeln, Det märktes lätt, att de voro militarer, eburu båda voro civilklädda; den ene af dem hade ett djupt ärr tvärs öfver ansigtet och bar ett rödt band i knapphålet; ban tycktes vara den andres förman, ty denne tog hans häst vid betslet cch srågade: — Hvilken fot, herr öfverste ? — Ven tra framfoten, löjtnant. Medan en af arbetarne förde hästen till nödspiltan, gick öfversten in i smedjan, betraktade den med fotskande blickar och tog i handen det ena verktyget efter det andra, likasom ban försökt att igenkänna något af dem. Han tycktes i sjelfva verket snart hafva funnit hvad han sökte; han fattade med eva handen en väldig tång och med den andra en tung hammare, samt betraktade dem med ett obegripligt leende, hvilket till den grad förvånade smederna, att de började stirra på honom med ett slags häpnad. Emellertid hade jernet blifvit lagdt i elden, belgen enisslade och de röda kolen krinzaprutade eldgnistor. Arbetarne böllo sig färdiga, med handen på sina tunga hammare, mästaren tog Jernet ur elden, och smedjan började genljuda af ta dmå-siga hammarslag. Denna mumra mus:k tycktes behaga öfversten; han åhorde den med strålande ansigte, nkasom en förtrollande symfoni fängslat hans öra. Men idet ögonblick, då hästskon togs från städet, för alt profvas på hästens hof slog ett uttryck af stolt förakt öfver bans läppar: han tog ur smedens hand kniptången, hvarmed denne höll hästskon, kastade denna tillbaka i elden och ropade: — L 4