Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1855, sida 2

innehöll deremot utan tvifvel de vigtiga politiska bemlisbeterna, och markisen väntade med otålighet, att detsamma skulle öppnas. Detta skedde straxt derefter. Hofdamen upptog ur skrinet — en docka. Damerna ulefvo utom sig af hänryckning. Markisen blef också utom sig, men icke af bänryckning, utan af förbittring och raseri, Han stod såsom förstenad, och hans ansigte antog marmorns blekhet. — Hvilken skön, hvilken förtjusande docka! ropade fruntimmerna och samlade sig kring markisen, för att tacka bonom, herömma honom och visa honom de varmaste prof på sin lifliga erkänsla. — Hvilken oförliknelig docka, hr markis! — Sådane vackra blå ögon hon bar! — Hvilken förtjusande vert! Ssdana beuudransvärda små fötter, sådane söta händer! — Ack, herr markis, tusen tack, för det ni så bjeltemodigt räddat henne åt oss! — Det är er förtjenst, att hon kommit till sin bestämmelseort. — Hade icke ni varit, skulle hon gått förlorad, Så ropade damerna om hvarandra, medan markisen, skummande af raseri, mumlade för sig sjelf: — Ni har hämnats, fru hertiginna de Chateauroux ... hämnats nedrigt och grymt. Att låta mig genom död och faror transportera en docka 600 lieus från Paris, under det hon inbillar mig, att min beskickning var af diplomatisk natur och ämnad att skaffa mig en lysande upprättelse för sordna förföljelser ... det är en djefvulsk hämd . . Men jag, markis de Bourvoisin, skall visa, att jag ej låter leka med mig. Annou hade ban ej tömt förödmjukelsens kalk i botten. — Försök några kostymer på dockan, befalldestorfurstinnan sina damer. ÄT Besolniogen var knappt gifven, förrän deras händer voro i rorelse, att kläda dockan. Hon rdes kjortlar,