dessa förhållanden och dock hinna att vexa så betydligt, att de vid den tid, då de blefve fruktbärande, skulle kunna afkasta ganska ansenliga intressen. Understöddes denna inråttning dessutom genom välvilliga pekuniara bidrag, skulle den kunna bli af verkligt stor be tydelse. Skulle intetdera af dessa förslag synas er antagligt — så uppgören något bättre! Det är föga bevändt med en deklamerande, men kärnlös och opraktisk menniskokärlek. Låten edert ljus lysa för menniskorna, att de måga se edra goda gerningar och prisa eder Fader, som är i himmelen; men låten icke detta ljus vara elt bedrägligt irrsken, som uppehåller sig i känslosamhetens ofruktbara träsk! Till dem, som hvarken vilja att qvinnans verksambet skall befrias från lagarnes och fördomarnes tryckande sjettrar, eller att det på något annat sätt skall sörjas för hennes bästa, har Ins. blott dessa ord att såga: -Radens den tillkommande vreden!V. X. Ins:n har redncerat sina onekligen lika sanDa, som varmt och vältaligt framställda åsigter rörande en utvidgad och sjelsstandigare verk ningskrets åt qvinnan (vi undvika gerna det der förargelseväckande ordet: qvinno emancipationen) till ett ganska inskränkt slutmål. Rörande detta mål taga vi oss dessutom friheten upplysa Ins:n om, att en sådan anstalt, som den han här förordar, redan finnes i vårt land, och det icke en utan slera, nemligen de s. k. rånteoch kapital-försåkringsonstalterna, af hvil ka utomordentligt nyttiga anstalter dock egentligen endast den i Stockholm haft att glädja sig af någon synnerlig framgång. Orsaken dertill torde vara, dels obekantskap med inrättningens natur och vilkor, dels oförmågan för den medellösa qvinnan — och de förmög nare behöfva ej eller bry sig ej om att anlita inrättningen — att bestrida de nödiga insättningarne. Visst är emellertid att om dessa anstalter anlitades så som de borde, särdeles af föräldrar för sina barn, så skulle mången icke blott qvinnas utan ock mans ekonomiska be kymmer på äldre dagar vara betydligt mindre och ofta alls ej finnas till. Men vida angelägnare år dock hvad Ins:n hufvudsakligast förordat: en vidsträcktare verkningskrets åt qvinnan under hennes arbetsföra ålder. Det är en af tidens — eller kanske rättare framtidens vigtigaste frågor. Den som skrifver detta har åt denna frågas icke blott diskuterande, utan praktiska lösning ägnat icke så liten tid och möda. Är Ins:n en man af handling, så vore det angenämt att få göra hans bekantskap, för att vidare tala härom. Emellertid har, tyvärr, denna likasom så många andra af våra inre samhällsfrågor för ögonblicket nödgats träda tillbaka för de många stora politiska frågor, som först måste utageras, ehuru det visserligen är nyttigt att uppmärksamheten hålles något vaken äfven för de inre frågorna intill dess tiden kommer för deras allvarligare begrundning och, framför allt, praktiska lysning.