lampas, på det att ej nu. som osta eljest sker, hela saken må komma att stanna vid att nägra allmänna sanningar vinna ett nödtorftigt erkännande. Insandaren känner dock alltför väl den pietet!, hvarmed svensken omfattar sars och farfars seder och bruk, och gör sig alltför beredd på det sjelsviskhetens sega motstånd, hvarmed mången orättvist privilegierad skall, I glömsk af all ridderlighet, försvara sina föreö tradesrattigheters -helgd, för att han skulle hoppas på någon snabb, genomgripande realisation af emancipationsiden; men han tror med full tillförsigt att sanningens inneboende kraft skall snart neg förskaffa den insteg och medgifvanden, hvilkas lyckliga resultater skola omsider bereda den en afgörande framgång. Att mannen icke blott för egen rakning lagt beslag på sysslor, embeten och tjenster, utan äfven utan den ringaste -försyntillegnat ig lejonparten af all arbetsförtjenst, äro i dagen liggande fakta. Han har att vå ja mellan talrika yrken; alla menniskosnillets tekniska uppsianingar komma honom hufvudsakligen till godo, derigenom att de ingjuta lif i alla dessa oorganiska kroppar, hvilka under namn af maschiner, som lydiga slafvar uträtta hans arbete så att han blott behölver uppträda som deras spiritus rector. Naturligtvis skall hans verksamhet bli mera lönande än qvinnans, hvilken genom lag ech plagseder inskrankes till så få slags yrken; ty den derigenom uppkommande ofantliga konkurrensen cch den omstandisheten att hon omedelbart, utan något maschinbiträde, måste verkställa allt arbetet, måste göra dessa högst otacksamma. Enda undantaget här ifrån — om det är något — inträffar, när sabriksegaren placerar qvinnor som ett slags högre och organiska maschiner — maschiner med tänkande, från Gud emarerad själ — bland de oorganiska, för att fylla en lucka i den mekaniska inrättningen. Och detta slaflif tillförsäkrar — horribile dictu! — ett knappt dagligt bröd under arbetstiden, men intet för den genom ett ansträngande arbete påskyndade ålderdom n. O, civilisation! hur mörk är ej din skuggsida! Såda. t är förhäll ndet — men är det en naturnödvändighet? N-j, sverar ins. och tror att ett eko upprepar detta nej ur djupet af den läsares hjerta, på hvars läppar ett ja sväfvar. Öfvervägen nogi och J skolen finna att detär ytterst få platser i samhället, som en qvinna icke kan fylla lika så väl som en man. Det gilfves några yrken, i hvilka nästan allt arbetet förrättas af qvinnor, under det en man, såsom den ende, hvilken den orättvisa rättvisan meddelar burskap, tillvällar sig den ojemförligt största delen af inkomsten. 5) Och dock har erfarenheten måst tillerkänna qvinnan i hög grad administratif förmåga och i allmänhet vida mer ordningsinnne än mannen. Hvarföre skall då rättigheten att anlägga verkstad förnekas henne? Månne boktryckarens, urmakarens, med fleres yrken ej öfverensstämma med den qvinliga naturen? Och i de handtverk, hvari någon del af arbetet erfordrar större kroppsstyrka, kunde ju en mästarinna äfven engagera manliga biträden, i stället för att spelande en sekundar roll, åtnöja sig med de smulor, som falla från mästarens bord. (Forts ) AAA — —