— softnen af Mimers brunn, att ingen bland den örstiga skaran, hvarken den fashionabelt läppande, eller den, som klunkar af hjertans lust, kommer åt densamma. Kunde vi genom ett I hugg i grund utrota det onda, eller kunde vi åstadkomma något väsentligt ofelbart godt, vore vi icke menniskor utan gudar och skulle som sådana utsättas för frestelsen att tillbedja oss sjelfva. Men då, som vi alla veta, ett rastlöst framåtskridande mot fullkomlighetens ouppbianeliga mål är det högsta som kan väntas såväl afjimenskligheten som af menniskan — få vi åtnöja oss med att kunna åvågabringa partiella förbättringar. Och då ifrågavarande samhallssjukdom, liksom de flesta dylika, är en produkt af åtskilliga faktorer, bör bemödandet att hämma den, grena sig åt flera båll, på det att, om möjligt, alla källorna till det onda måtte tillstoppas. Är ej detta att föredraga fram: för den optimistiska passivitet, som sitter med armarne i kors och tänker: det går väl öfver — det blir väl ebb en gång. Stödd på dessa åsigter tager Ins. — då som redan nämndt och beklagadt är, ingen vis velat lyssna till hans bevekliga uppmaning 1) — mod till sig och söker besvara den ärade Redaktionens fråga: såäg, hur skall detta hjelpas?2). Misstycka några ordkarga vise detta, må de skylla sig sjelfva och erinra sig hvem som sade: ÅOm J tigen skola stenarne ropa-. Och dessutom har Ins., ehuru visserligen icke sjelf vis, än hemtat sina inspirationer från dem, som äro verkligen vise, och än kollationerat dem, som han med full sadersrätt kan kalla sina, med deras. Suum cuique! Ins. talade om deras betryck, som ega stor familj och ringa pension.Flertalet af dessa äro militärer, ty om såderneslandet röjer ett styfmoderligt sinnelag mot några af sina söner, så är det mot sina illa lönte och uselt pensionerade försvarare. Trots detta finnes här alltjemt rik tillgång på epåletts aspirant r, äfvensom på beredvilliga subaltern-ämnven. Man måste erkänna att säsängan, som intager ett så framstående rum bland våra nationallel, är den drifkraft, som oftast störtar dem i detta förgyllda elände, så att de, glömska af sin naturliga kärlek till frihet och sjelsständighet, låta inregistrera sig som integrerande delar af den stora maschin, som prunkar med namnet Svenska Am6en.3) Om staten för närvarande ej kan löna sina krigare högre, eger den alltid utvägen att reducera sin stående armå t. ex. till hälften — åtminstone sedan molnen, som nu skoc kat sig på Europas politiska himmel, hunnit skingras. En del af de stora besparingar, som skulle uppkomma härigenom, kunde användas till förbättrandet af de återstående krigarnes löner och pensioner. Många äro de, som redan ha på ett slående sätt bevisat rigtigheten 1) Visserligen har Ins. genom en artikel i Götheborgabladet sornummit att det af Handels-Tidningen för någon tid sedan omförmälta förslaget att belägga spanmål med utförseltull verkligen afsåg att besvara denna uppmaning, men han står fast vid de betänkligbeter, han redan tagit sig friheten att yttra mot dylika prohibitiva åtgärder. Nationen är lyckligtvis hunnen till det utvecklingsstadiet, att dessas roll kan an ses vara utspelt, och att ett sådant steg mot exportförbudshållet ej kan vinna någon popularitet. Detta förslag liknar ordinerandet af ett läkemedel, hvars motverkan af den påstående sjukdomen är problematisk och otillsyllestsörande, men hvars förderfliga inflytande på patientens konstitution är satt utom allt tvifvel. 2) Han gör det så mycket tryggare som han vet stt den ej är försåtligt framställd och att påyrkarne af behöfliga ech verkställbara reformer ega en sjelfskrifven bundsförvandt i redaktionen. 3) Kanske finner någon Ins:s uppfattning af krigsreståndet alltför materialistisk, men han nödgas erkänna att han är oförmögen till någon annan, så länge vår olycksaliga representationsförfattning gör det möjligt att tusent äls svenska män kunna användas till kanonföda i antinatienella, dynastiska krig, som det — Gudi klagadt! — begaf sig är 1812. Hade vi då egt — Ins. vill ej säga en nationalförsamling utgängen genom samfällda val, men dock våra gomla allshärjarting, så hade kanske någon man uppstått, litvad af Thorgiys anda, och låtit dundra i den Svenske kronprinsens öron dessa märkliga ord: Annorlunda voro Sverges konungar förr än nu. — — — Den regent (konung), som vi nu hafva tillåter ej att någon vågar tala med honom annat än det allena, som bonom behagar, och drifver han det med all flit; men sina skatteländer låter han gå sig ur händerna af vårdslöshet och vanmakt; han fikar efter att hålla Norge under sitt välde, hvilket ingen svensk konung (utom just Olof Skötkonung) förut eftersträfvat, och gör det många män oro — — — men om du vill återvinna de riken i öster, som dina företrädare egt, då vilja vi alla följa dig. — Kan ske hade den gamle lsgmannens ogentila hotelse icke behöft tilläggas, för att ge en annan rigtning åt den