Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1855, sida 2

va till hands så snart man ej vill namngifva den myndighet eller den person som en sak angår — men vi böra äfven veta hvarest dessa äro till asinnandes och i ifrågavarande sall kan jag ej finna annat än att de böra sökas rätt på i Drätsel-Commissionen. Om jag häri ej misstager mig, så följer deraf, att det är till de herrar, som sitta i denna commission vi skola vända oss och, ibland dem, förnämligast till deras ordförande, (hvilken, efter hvad som påstås, är styrpinnen för dem allesamman och som, märkvärdigt nog, äfven lärer vara ordsörande i Magistraten, så att han äfven från det hållet skulle kunna verka mycket till vårt basta,) för att få förslaget om arbetarebostader en gång verkliggjordt. Det är till dessa vederbö rande vi böra ställa vår ödmjuka ansökning om att bereda oss arbetsförtjenst under vin termånaderna. antingen med det ena eller andra, på det ej vår nödställda belägenhet, i mer eller mindre mån, må komma att tillraknas dessa Herrars liknöjdhet och bristande omdö mesförmåga. De hafva således mycket att svara för; ty om också den enskildta välgören heten söker underlätta våra behof med pantlåneanstalter, soppinrättningar, insamlingar af klädespersedlar att utdelas bland de behöfvane, hvarföre arbetaren eller, såsom han då riktigare benämnes, den sattige måste vara tacksam ; så hafva dock ,vederbörandederi platt ingen del. Dessutom är det vj allmosor vi begära utan arbete efter en lesnadskostnaderne någorlunda motsvarande degspenning. Det är ändamålsenliga anordningar i detta af seende vi hafva att beklaga oss öfver, att de ännu ej kommit till stånd och som förefaller oss mycket mer besynnerligt, som detta samhälle visat sig ej sakna medel till vida mindre vigtiga och vinstgilvande företag, hvaribland ej så få kunna räknas hafva tillkommit endast för att tillfredsställa en klandervärd fåfänga. Väl vore derföre om vederbörande — vi veta nu hvilka de äro — ej längre visade liknöjdhet för hvad jag nu tagit mig friheten påpeka! Men skulle, mot förmodan, intet afseende göras derå, utan svaret endast bestå i ett hånfullt leende, en förnäm axelryckning, då bevisar sådant ingenting annat än att de ej hafva de egenskaper som deras kall kräfver och böra derföre, i likhet med våra konungsliga råd gifvare ju förr desto heldre lemna rum för män med bättre hjertan, större insigter och kraftigare viljor. Dessa ord må synas skarpa, men de äro framställda utan någon slags bitterhet, vare sig mot ordförande eller rådgifvare, och torde der före, ifall de befinnas innehålla sanning, om ock osminkad, förtjena deras uppmärksamhet, som nitälska för arbetsklassens förbättrade ställning. Masthugget den 10 Dec. 1855. Karl Andersson, arbetare. 22