Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1855, sida 2

och Sjösartstidningen, om också ej) så färsk, ofta deri hafva funnit mycket skrifveri om den dyra tiden, om arbetslöner och arbetareoroligheter med allt hvad dertill hörer: uppläsandet af upprorslagen, soldater och förhör m. m. Vi hafva mycket ogillat dessa bullrande upptåg, som de lärde kalla för demonstrationer, och beklaga dem af våra bröder, hvilka låtit förleda sig till sådana lagöfverträdelser, hvarigenom de icke allenast gjort värst åt sig sjelfva utan äfven oroat vår allernådigaste konung, som inte tycker om något oväsen utan vill att alla skola hålla sig istyr. Emedlertid hafva vi slagit våra kloka hufvuden tillhopa för att öfverlägga, ej mindre om bästa medlet att förekomma dessa laglösa uppträden, hvilka i sanning landa vår klass till föga heder, än äfven om de åtgärder, som borde vidtagas till åstadkommande af en sörbättring i vår samhallsstallning för så vidt desse kunna vara beroende af kommunen, villigt erkännande de skyldigheter vi sjelfva till ernående deraf hafva, neml. flit, sparsamhet, ett nyktert och ordentligt uppförande. Efter noga begrundande hafva vi funnit, att om det också är rätt och sannt, alt enhvar, fattig eller rik, bör vara all mensklig ordning undergisven, så torde det dock ej kunna bestridas, att samhällssörhållandena så böra ordnas, att de ej gifva anledning till lagöfverträ delser, vare sig af den ena eller andra orsaken, äfvensom, att i allmänhet bra litet hitintills blifvit gjordt för den arbetande klassen, synnerligast med afseende å den hårda tid, som nu med vinterns annalkande står för dörren. Om derföre å ena sidan betraktadt, det äligger hvarjom och enom, att vara en laglydig undersåte och att allt våld mot den bestående ordningen bör undertryckas, så må dock, å den andra, äfven ihågkommas, att nöden ibland, som ordspråket säger, ej har någon lag, och att det tillkommer de välvise styrande i ett väl ordnadt samhälle, att heldre bereda oss, arbetare, tillfälle förtjena vårt uppehälle än lefva på nå förödmjukande emottaga och till stor del betager honom den förnämsta driffjedern till hans arbetslust och förkofran: aktningen för sig sjelf. Nekas kan visserligen ej, att — hvad nu beträffar detta samhälle — mycket både blifvit taladt och skrifvet om lämpliga åtgärder till beredande af förtjenst åt oss under den döda årstiden, och Handelsoch Sjöfartstidningens red. bar vid flera tillfällen, hvilket med tacksamhet serkannes, antagit sig vår sak och uppmanat ,vederbörande i tid vidtaga nödiga mått och steg till ändamålets vinnande, hvaribland annat blifvit föreslaget uppförandet af arbetareboståder. Men dervid har det också stadnat. Detta förslag skulle emedlertid, genomfördt, för oss vara af oberäknelig nytta, på samma gång som det otvifvelaktigt för sig sj if skulle blifva ett lönande företag, enär, såsom af föregående sy— hyra. Af ala de försakelser, som arbetaren måste underkasta sig, finnes måhända ingen så stor, som umbärandet af sunda och väl försedda bostäder, då härpå i väsendtlig mån bans helsa, trefnad och välstånd bero, och hvaraf saknaden är så mycket större under denna årstiden. — —— Om , vederbörande, såsom ombyte i deras makliga lif, ville företaga en vandring ut åt I Masthugget, Majorna och Hagorna — den kunde ju vara bra för matsmältningen efter intagen börsmiddag — och der skärskäda våra eländiga kyssen, så illa försedda, att väder och vind spela genom både dörrar och fenster, mången gång utsläckande de sura pinnar, som slamta på spiseln, så skulle de sannerligen sinna, att behofvet af bättre bostäder för oss är vida större än de ens kunna ana, och möjligen låta förmå sig att verkliggöra ett förslag, I som i så många afseenden skulle hafva sina välsignelserika följder. Men ,vederbörande sitta nog i godan ro; vägen till oss är lång och besvärlig, hvarföre vi, som ej äro så rädda om mödan, i all ödmjukhet vilja komma till dem. Det är dock angeläget att vi gå rätt, att vi ej tala för döfva öron utan vända oss till dem som höra, förstå och behjerta vår framställning och dertill hafva magten i händerna. Det är godt och väl vi veta att dessa kallas för I vederbörande — ett mycket vigt ord att haf — — Db du hur har A att han hålla att debröd, hvilket för den arbetsföre alltid blir nes, det ej kan vara vår afsigt, att vilja bo på nåder utan gerna erlagga en någorlunda skälig