Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1855, sida 2

Dagens post. I nåstan alla utlandska tidningar finner man den srågan behandlad: Skall det blifra fred i vinter? De sleste äro dock ense deri att anse ett jakande svar för alltsör djerst, eller åt minstone för alltför tidigt. Det synes imellertid vara ett obestridligt faktum, att såväl Preussen som Österrike uppbjuder all sin förmåga för att få fredsunderhandlingar inledde Ryssland och Frankrike låta dem hållas, och från några håll påstås äfven, att de ha ingenting deremot; England ensamt vill ännu icke sluta fred. Allmänna opinionen i detta land är krigiskt stämd och lord Palmerston är en trogen representant af denna opinion. I London går imellertid ett rykte, enligt hvilket lord Palmerston, oviss om parlamentets kraftiga understöd, begärt af drottningen att få upplösa underhuset. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att under de nu rådande tänkesatten, valen skulle frambringa en öfvervägande krigisk majoritet i underhuset. Men drottningen skulle vägrat sitt bifall till denna åtgärd, och tillfölje häraf skulle lord Palmerston beslutat utträda ur styrelsen med några af sina kolleger, och lemna plats för lord John Russel, som skulle komplettera kabinettet med Peeliter. Af denna förändring, antager man, skulle freden blifva en följd. Detta antagande anse vi dock ej för riktigt, ty det är ingenting mindre än gilvet, att Russel skulle äfven i det nuvarande underhuset kunna påräkna en majoritet för en snöplig och förtidig fred. Dessutom kan man ingalunda vara så säker på att kejsar Napoleon önskar freden. Det bar visserligen påståtts, att han funnit vissa genom tyska makterna uppställda fredsförslag nöjaktiga, men ännu återstår det att bevisa sanningen af detta rykte. Det hittills vunna resultatet al kriget motsvarar ingalunda de derför gjorda uppoffringar i folk och pengar. Napoleon kan icke vara belåten med en fred, som låter Ryssland slippa för lätt undan. Också ser man antydt i Times, att såväl Frankrike som England betraktar krigskostnadernas ersältning som ett oestergisligt fredsvilkor. Är detta grundadt, säsom man har allt skal att antaga, så torde redan detta vilkor, såsom förhållandena nu stå, vara ett oöfverstigligt hinder för fredens återställande, ty Ryssarne ha ännu ej fått nog stryk för att underkasta sig en slik förödmjukelse. Det har berättats, att en slags konselj eller krigsråd skulle hållas i St. Petersburg af armåns och flottans förnämsta befälhafvare. Man gissar att zaren sammankallat denna konselj tillfölje af de yttranden, som general Canrobert, tvifvelsutan med beräkning, skulle ha låtit undfalla sig rörande planerna för nästa års östersjökampanj. En hufvudsakligen af kanonbåtar bestående flotta skulle nästa år operera i Östersjön, men denna gången understödd af en eller tillochmed 2:ne landstigningskorpser, som skulle utskeppas i Finland och Kurland. Besalet öfver dessa trupper skulle anförtros åt general Canrobert, hvilken, enligt hvad som skrifves från Hamburg, skulle i Kiel hafva haft en lång konferens med amiralerna Dundas och Penaud, för att med dem ötverlägga om planerna för detta fälttåg. Från Orienten inga egentliga nyheter. Några beriktiganden äro att göra i de derifrån