Å E41 882..as) som ett krig mäste medsöra? Kan denna mening på nägot sått bortadvoceras? År icke Hand.-Tidn;s uppgift, att Sv. Tidn. förordat kriget för att få slut på våra inre strider, således fullkomligt grundad? Är icke deremot Sv. Tidn:s påstående det den ,icke ens på det aflagnaste sätt vidrört de inre reformerna, en ganska i ögonen fallande osanning. — Ty hvilken är den -nöd och uselhete, hvaröfver Svenska folket klagat? Nästoan endast och allenast sina många falska institutioner och lagar, hvilka behöfva reformeras? Är icke detta A och O i alla de rop, som höjts i pressen och inom representationen? Och är det icke just denna klagan, detta rop, som Sv. Tidn. behagat stämpla såsom klagomål öfver vår uselhet och 40 åriga nöd-, eller med andra ord: vamjeligt kar, kältringaktighet? m. m. dylikt? — Och ändock har Sv. Tidningen -icke ens på det aflågsnaste sått vidrört våra inre reformer! vi tro oss härmed hafva temligen tydligt ådagalagt, att det icke är Hand. Tidn.. som talat osanning.— Vi behöfva då icke fästa oss vid, att när Sv. Tidn. citerar våra ord, såsom hade vi sagt, att Åv. nska Tidn, förklarat sig för kriget, endast för att få undanskjuta tidningarnes käx om inre resormer.så äro dessa ord origtigt lagda i vår mun. Vårt yttrande var det nyss anförda: Onskan att härigenom nedtysta våra inre strider och att sålunda (såsom en följd häraf —) undanskjuta alla de reformer, hvaraf landet är i behof.Månne den önskan vore obefogad att Sv. Tidn. innan den rusar åstad och påstår personer hafva talat -sullkomlig osanning,behagade dels betänka hvad sådana ord innebära emellan personer, som äga någon rattskansla, dels akta sig att i samma andetag sjelf begå de ta ganska fula felsteg? Denna fråga är så mycket mera påkallad, som. Sv. Tidn. i ett påföljande nummer vill på ett ganska barnsligt sätt göra sig till martyr i och för sin ärliga öfvertygelse. Hvad är det nemligen Sv. Tidn. till lön för sin kamp söor denna öfvertygelse påräknat? Jo, 2o tack af vänner, och ef alla vänner, orättvisa af mötständare!— Deremot de liberale, de åro -popularitetens bortskämda barn. Men lyckligtvis har den konservative den inre tillfredsställelsen i behåll, hvilket naturligtvis ej kän vara fallet med desse -liberale-, som andas och lefva genom popularitetens anseende-, och, hvilka när detta sviker,-Aro såsom fisken uppkastad på torra landet — de uppgifva snart sina sista politiska andedrag-, under den konservative, som ej smakat dessa sötebrötsdagar(stackars Sv. Tidn.!) -ar lugn under sina grundsatsers skydd; erkännes hans afsigters renhet, så njuter han af denna ädla hyllning; förnekas den, så öfverraskas han ej deras. Om ej dessa ord voro sagda i en så scrgbunden: ton, så skulle man väl kunna ha lust att skämta litet med dem. Nu fråga vi endast: huru kan Sv. Tidn. verkligen, i det den för ett så högsinnadt och stoiskt tal på läpparne, vara nog förmäten, att påstå, det de liberale icke äfven kunna äga Ågrundsatser och kanske äfven utaf dem äga någon inre tillfredsställelse? Huru kan Sv. Tidn. till den grad förneka både urskiljning och rättskänsla, att den slungar emot sina politiske motståndare, utan alla undantag, en så graverande beskyllning som den, att allt deras sträfvande är lumpet och egoistiskt, endast beräknadt på vinnande af en popularitet, utan hvilken de icke kunna lefva, och ingenting öfvertygelse eller grundsats? — Sannerligen, när man sjelf gör sig förfallen till en så grof orättvisa, så är det ej värdt ätt man pjunkar öfver orättvisa af motståndare. Och äfven derförutan kunde man gerna lägga bort detta pjunk, som kan ursäktas hos gamla ogifta sentimentala fruntimmer, men icke hos en man, som hunnit till mognade år. Att publicister, som ligga i daglig fejd, som ge slag och få slag, börja klaga öfver otack och 4orättvisa och mera sådant, det har alltid fö resallit oss vedervärdigt och blir det icke mindre i Sv. Tidn:s mun än i någon annans. Dessutom lära väl icke alla Sv. Tidn:s vänner vara så grufligt otacksamma. Tillstallde icke en hel hop dess vänner för någon tid tillbaka en dundrande middag för Sv. Tidn:s hufvudredaktör? Hafva icke åtskilliga af dem med sina namns underskrift gilvit Sv. Tidn. sitt ampla förord? Arbeta de icke, en hel del, med en ihärdighet, som är beundransvärd, på att erhålla bidrag till Sv. Tidn:s upprätthållande, äfven af personer, som ej äro konservativa, men som slutligen nödgas ge vika för enträgenheten? Huru kan då Sv. Tidningen tala om otack af alla vanner-? Och hvilka äro de grusliga orättvisorSv. Tidn. lidit af sina motståndare? Oss synes att i allmånhet Sv. Tidn. blifvit bemött med långt större aktning och undfallenhet än den visat sina motståndare tillbaka. Sv. Tidn. kan cåladac ogorna unnhära mad aåfdant dar