Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1855, sida 1

V —— NS — — — sen gånger behagligare än den sköna Arabella och den vackra Lilia; det ligger något i de der mörka ögonen som saknas i Lilias vackra blå ögon och Arabellas lifliga bruna. Jag vet icke hvad det är. Rosita smålog. Malvina har bjerta och hufvud. — Mary Ann fattar henne icke. Hon skämmer Dart Evelyn och låter de äldre göra allt hvad de vilja. — Ja, Mary Ann är englagod, men hon kan ej fatta Malvinas väsende; ej många kunna det. Signor Mario, den gamle Italienaren, har talat om henne med mig. Han bad mig taga flickan med; litet ombyte af luft skall göra kropp och själ godt. — Rosita, sade den inträdande Waldemar, minns du för länge sedan, minns du spådomen, minns du.. — Ruterkung? sade Dolorez leende. — Ja Dolorez, jag minns den aftonen som i går, minns, huru blind jag var, huru bittra sorger jag sjelf skapade mig, minns huru kär Rosita var mig, och huru jag dock — o Rosita hur underbart blef mitt öde länkadt vid ditt! — Ja, Waldemar, du var mig trolös, jag icke dig. — Men hvarför, Rosita, hvarför blef du det dock? Rosita log, så som englarna le, och Dolorez log äfven. — Vet markisen de Vere, hvad en hedersskuld vill säga ? — Ja Dolorez, nu vet jag, och den blick af innerlig kärlek, af beundran, af nästan helig vördnad, som han fäste på Rosita, var henne en rik ersättning för år af bittra qval. h — Rosita, sade han, dig är jag icke värd. Rosita tryckte hans hand, varmt, innerligt, kärleksfullt; lifvets lycka hade hon funnit, der hon anat den, der hon icke hoppats den. 7 år voro glömda, stodo som en dunkel dröm för hennes själ; nu lefde honi