Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1855, sida 1

Nu skulle de fara till Valencia, på ett par månader. Hemma på Savigny satt lord Adhemar och hans ädla maka. Det var höst; vinden blåste kall och kringströdde löfven i parken; mörker var derute, men eld brann i spiseln, der barnen lekte, och Dolorez sjöng, Henry satt och såg på henne som fordom; nu kom lady Isabelle med posten. Tvenne bref till lord Adhemar. det ena med rödt, det andra med svart lack. Lady Isabelle darrade. — Isabelle, barn, sade han glad, se läs! Rosita har en son, han är redan döpt, efter sin stamfar Robert de Marigny. Gud i himlen vare prisad, Rosita är frisk! Lady Isabelles ögon glänste af varma tårar, af fröjdens tårar. Sagta, långsamt öppnade lord Adhemar det andra brefvet: Han bleknade den starke mannen. — Bruten för evigt! denna enda lycka, denna enda fröjd för den hårdt pröfvade. Lady Isabelle läste darrande brefvet. — Ack! utbrast hon, nu är det slut med — — Med hvem, moder? säg för Guds skuld! Hon räckte honom brefvet. Hertigen de Valano skref: min dotter, lady Darville, som i går nedkom med tvillingar, dog i natt från make och barn. — Arme Everard, trefaldt olycklige, nu är ditt lif brutet, nu växa ej mer rosor för dig, nu är lugnet slut, nu skola åter qvalen tära, det djupa såret rifvas upp! Anne Everard! Så förstör en enda nattfrost tusensköna uppspirande blommor i knopp, och svarta blifva bladen som mörkret i grafven. Men deruppe på mullen blomstra