Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1855, sida 1

som helar alla hjertan som mildrar, ehuru det icke utplånar minnet. — Ävad då? — Tiden! sade den kloka Mary Ann. Dörren flög upp, och en flicka störtade in. — Mamma, här är någon, som vill tala vid dig. Jag tror det är mr Adalbert Saville! — Jag kommer, lilla Malvina! så roligt Edith .. Malvina var II år blek med mörka ögon och lockar af denna färg som poeterna kalla guldfärgade; hon var ej vacker, men der var samma uttryck i ögonen som förr så förvånat mrs Malvina Valmy. Adalbert inträdde. — Jag sökte dig, Edith. Mary Ann, lady Mandoville du var alltid min vän, vill du höra en nyhet? — Har du hört min? — Ja, lady Rosita är förlofvad. — Och din? — Minns du fröken de Marigny ? — Den vackra Amelie? — Ja, bon är förlofvad. — Med hvem? — Med Adalbert de Saville. — Ack Adalbert! du kan glömma? — Rosita kan aldrig glömmas, men hon har en själafrände, en frände, som liknar henne icke i tjusande, öfverjordisk skönhet, men i hjertats rena skönbet, i mildhet och älskvärdhet. — Gud välsigne dig, min broder! — Du blir lycklig, Adalbert, sade Mary Ann. Ådalbert såg på Rositas bild och en ofrivillig suck smög ur hans själs innersta. — Amelie är en liten engel! sade han. — Och Rosita? — Rosita är en annan Årmida!