Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1855, sida 1

mannen hennes frände. som så varmt, så glödande I älskade henne? Nej. E Rosita! sade en röst som kom henne att darra och rodna, en röst som länge klingat i hennes själ, som hon hört sedan sina barndomsdagar. Rosita! Hon svarade icke, såg icke upp, rörde sig icke, men hon kände huru ban blickade på henne, varmt, passioneradt, som då han var en annans maka. — Min Rosita, sade han, min brud, minns du hvad du lofvade mig då vi begge voro barn? Jag kom till Neapel, du ville ej se mig, hade du glömt, kunde du glömma? Kunde du älska en annan än den, som evigt älskat dig? Säg mig Rosita, älskar du Halbert? Säg mig det, frukta ej att tala ut! din broder skall icke höra dig med mera deltagande. Rosita såg upp. Djupt qval låg i hennes blick, hon var blek som döden, men tala kunde hon icke. — Rosita, tala, utbrast han, jag är lugn, kan böra ollt, allt! Är du Halberts ... Han förmädde ej tala ut. — Halberts brud, sade Rosita. Nej, du tror att Rosita de Mamonville kan vara nog barnslig att älska ett barn. — Men han älskar dig till ursinnighet. — Han skall glömma, han är 24 är. UE Men du, Rosita, kan du glömma? Han såg på Rosita, i hvars ögon tårar glänste, slöt henne med stormande fröjd till sitt bröst, kysste de svarta ögonen, den rosiga munnen med glödande värma, och nu slet hon sig icke ifrån honom, nu var det sin själs brudgum hon slöt intill sig. — Min Waldemar, hviskade hon och han tryckte henne nårmare intill sig, år af smärta af bittra lidande voro glömda, allt var glömdt för stundens öfverUlanlige fröjd. Rosita, hans första enda kärlek!