Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1855, sida 1

— SJYLTLACcSR. Klockorna ringde till aftonbön, Wesperns högtidligt ljufva toner bortdogo i rymden. Luften var sval och dostande af tusen vällukter, himlen så blå som blott Siciliens himmel kaa vara det. Der borta i den lilla klosterträdgården der rosor dostade och kaprisolium klängde öfver muren, der träden voro mörka och åldriga som Siciliens minnen, der allt var så tyst som i grafven, satt en ung qvinna på mossbänken, der de gamla Sycomorerna kastade sin mörkaste skugga. Han var ensam och blickade tankfull på den stora doftande bouquetten af tropiska blommor som låg i hennes knä. Tänkte hon på blommorna, nej, ögat var fästat på dem, men icke tanken. Den var icke der i den lilla klostergården, den ilade långt bort öfver blånande haf till ett land dimmigt och kallt men kärt för hennes bjerta. Visst vär tanken vemodig ty de mörka ögonen hade ett ut: tryck af svårmod, hela ansigtet var blekt och intet ie ende låg öfver läpparna. Hon tänkte på att denna afton var den sista i Syrocusa, att hon skulle för evigt lemna detta paradis, stt hon skulle återse sitt hemland, sin moder. Tänkte hon äfven på den som hon icke skulle återse, som var långt borta i Afrikas systerland, det varma glödande Spanien, Mohrernas älsklingsjord ? Måhända. Hon steg upp för att gå hem till sin fader i det stora rika hotellet i staden. Han väntade henne. Då hördes raska steg på sandgången; hvad var det som kom den unga qvinnan att häftigt darra och blekna? Stegen nalkades; hvarför klappade hjertat så våldsamt? Hvarför satt hon som förlamad på bänken? Var det hennes fader? Var det den unge.