Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1855, sida 1

— Så likt Rosita! sade han. Stackers Halbert! Men nej, måhända ... och hans ögon glindrade. Hon äl skade aldrig Edgar . .. Om denna sköna, rena qvinna skulle blifva ... Hvarför icke! Halbert är ung och skön, eldig och kär... men Vittoria... hon älskar blott dans. Lody Carmela inträdde. Hon var blek och upprörd, men tjusande skön och behaglig. Med en gratie, som blott soderns qvinnor ega, gick hon öfver golfvet, bort till taflan, och studsade vid dess åsyn. — Stackars Vittoria, utbrast bon... men Rosita, den ljufva Rosita, Halberts ideal, hoa är nu fri, bon måste blifva hans... — Alsbar hon Halbert? — Ja, jag tror det, jag anar det... O Rosita, min dotter! — Hvad Halbert målsr bra! Se, hur likt Rosita! ssmma sköna mörka ögon och ljufva blick. — Är hen död nu, Halbert? Halbert inträdde blek af fasa. — Ja, han är det. Gud, om du visste! ... — Hvad? — Hans sista ord. — Säg! — Förlåt mig och blif lycklig, Rosita! lycklig med en värdigare maka! och hans slocknade ögon sökte mig; han tryckte min hand och Rositas... O, fader, moder! ... om hon älskade migl ... Me Moitimer såg betänksam ut. Lady Carmela log. — Moder, utbrast han, allt ville jag gifva för ett enda ord af Rosita!