Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1855, sida 1

— — —— ——— Zääwaldemar är trogen en gammal kärlek, ett barndomstycke säger man. Amelie blef blodröd. Henry och Dolorez sågo leende på hvarandra. — Fröken Amelie, sade Adalbert, gif mig den lilla korgen med drufvor, som ni lofvade mig? — Se der, sade hon, i det hon hastigt lade drufvorna på en liten kristalltalrik, och räckte honom dem. — Men korgen, sade Adalbert. — Den får icke mr Adalbert Saville, sade Amelio skrattande. Uvem? frågade Dolores. — Min kusin Waldemar har länge önskat en gåfva af mig. amelie, du är grym. . — Nej, sade Amelie, jag var det aldrig. Muns du, min lilla kusin, spådomen om RuterI dam? — Ja mycket väl. — Hvem var denna dams kung? — Baron de Marigny, tror jag, sade Henry. Amelie smålog. on — Stackars Ruterkung, en knekt stod honom i vägen! — Ja, och en förtjusande knekt! ij — Halbert Glenviile är den vackraste man jag någonsln sett, sade Dolorez. — Stackars Waldemar! — Han älskar en barndomsbrud; han är icke att beklaga, eller huru, mademoiselle Amelie? frågade Adalbert. — Nej, han är icke att beklaga, sade hon bleknande. (Forts.)