TC10111 7 714( l—n)),m 42 8 Sorg, inom orterna enskaslas somt kostnaden derför af krigskollegium, efter råkning, godtsöres. Det Kongl. brefvet åter lyder som följer: — — — ,Vi hafva i nåder låtit Oss föredragas Vårt och Rikets Krigskollegii underdåniga berättelse om fortgången af den genom Värt nådiga oref den 3 Februari 1852 anbefallda tillverkningen af trossoch ammunitionsvagnar för armns behof och om redovisnngen för dertill anslagna medel intill slutet af år 1854; och hafve Vi, med anledning af hvad i denna underdåniga berättelse förekommer rörande de till ifrågavarande vagnar hörande skacklors bräcklighet, säsom följd deraf att de blifvit förfärdigade af sågad plank och icke af så kalladt rundvirke, nu i nåder velat förordna, att, vid hädanefter skeende tillverkning af de trossoch ammumitionsvagnar, hvarom i osvannämnde Vårt nådiga bref förmäles, de för dessa vagnar erforderliga skacklor skola förfärdigas af rundvirke; hvarjemte Vi, med afseende å Krigskollegii tillika gjorda underdåniga framställning om behofvet af reservskackel till hvarje dylikt fordon, i nåder funnit lämpligt föreskrifva, att alla ofvanberörde, så väl i förråd befintlige eller hädanefter färdigblifvande, som ock redan till regementen och kärer utlemnade vagnar skola förses hvardera med en reservskackel, likaledes af rundvirke; hvarvid dock, till undvikande af särskild transportkostnad, bör iakttagas, att reservskacklorna till de redan utlemnade vagnarne genom vederbörande regementsoch kårche fers försorg inom orten anskaffas, samt kostnaden derför af Krigskollegium, efter räkning, godtgöres i likhet med hvad rörande trossvagnstillverkningen i öfrigt är förordnadt. Korrespondenten fogar dervid följande välgrundade reflexioner: Man finner häraf att Posttidningens referent ösverhoppat just det hufvudsakligaste af ,hbvad vid föredragningen förekommwit, nemligen att man vid förfärdigandet af skacklor till så tunga och maktpåliggande fordon, som armåns trossoch ammunitionsvngnar, låtit komma sig till last den kolossala dumheten att göra dem af sågade plankor, i stället för af rundvirke, såsom alltid förr brukligt varit. Till och med den omständigheten att K. M:t befallt att de nya reservskacklorna skola förfärdigas af dylikt virke, har Posttidningens referent behagat undandöl ja, uppenbarligen endast i den sfsigt att skyla det redan gjorda g:ofva misstaget, hvilket icke ens en simpel bonddräng skulle hafva kunnat begå. — Tillförlitligheten af Posttidningens referater och uppgifter är alltså, som man ser, lindrigast sagdt högst problematisk, i smått åtminstone. Skulle förhållandet vara enahanda i stort så... slutsatsen öfverlemnar jag åt läsaren att sjelf draga. Det är emellertid nu afgjordt, att omkring 500 par skacklor äro rent af odugliga, och lägger man dertill åtskilligt annat, t. ex. att de nya sadlarne för hela svenska artilleriet och lanserne för hästgardet befinna sig i samma kategori som skacklorna, så ... sår läsaren åter en slutsats att göra, som ingalunda är angenäm. Få se hvad Ständerna vid nästa riksdag, då nya anslag begäras, samt dessa och en mängd andra dylika efterräkningar komma att till dem ingå, skola säga om vår krigsförvaltningsbushållniog med statens medel! ... I Väktaren läses följande: cGeneral Canrobert och Zuaverna. Som bekant, äro zuaverna ett eget slags folk, genom fel och förtjenster utmärkte framför sina stridskamrater. De puts och skälmstycken de begå hafva dock alltid en så humoristisk anstrykning, att de, i stället att väcka förargelse, lemna ständiga bidrag till ledsnadens skingrande i saltlifvets ofta plågsamma enformighet, under det att truppens osörlikneliga militäriska förtjenster vinna allmänt erkännande. Marskalk S:t Arnauds yttrande i sin rapport om slaget vid Alma att zuaverne äro verldens bästa trupper, kunde ej undgå att höja korpsens sjelfkänsla, hvilken redan förut dock ej var obetydlig. Efter detta offentliga erkännande, som med blixtens snabbhet genomströmmade hela korpsen, blef det hos dem en trosartikel att de voro verldens bästa trupper. Gen. Canrobert visade ock, sedan han mottagit det allmänna befälet, att han så ansåg dem. Åtminstone var detta förhållandet i början. De framhöllos alltid för andra och erhöllo alltid de svåraste uppdragen. . Men sedan kejsargardet anländt till Krim, trodde sig zuaverna märka att de voro tillbakasatte för detta den franska armåens första rangregemente. Förtrytelsen mot deras förr afgudade Canrobert blef allmän. Huru saken sedan utvecklade sig, och huru allt blef godt igen, inhämtas af följande berättelse, hvilken vi, ifrån general Canroberts vistelse i den svenska hufvudstaden, hafva ur en ganska god källa: Då general Canrobert en gång sitter i sitt tält arbetande vid skrifbordet, inträder en zuav med beslutsam hållning i tältet och riktar en pistol emot honom, samt trycker af — men pistolen klickar. General Canrobert, utan att låta sig störas i sitt arbete, tillkallar sin ordonnans och anbefaller honom att karlen, som annu står qvar i tältet, skall hafva en dags arrest. — Derpå vänder han sig till karlen och säger lugnt: Du får nu en dags arrest, inte derför att du ville skjuta på mig, utan derföre att du inte har dina vapen i ordning när du är på fältfot. Soldaten utstod sitt ålagda straff, men berättelsen om domen spridde sig samma dag genom hela zuavlägret. Om aftonen kommo zuaverna i massa till högqvarteret; på jublet och hänryckningen öfver deras orädde chefs vackra handling ville det aldrig taga någon än da, och det tillägges den förmodan att zuaverna då af general Canroberts miner och håll ning, ehuru han intet yttrade, måtte dragit der slutsats att han dock i sjelfva verket ansåcg