Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1855, sida 2

G—T ——Z—0——7 ——— — — — Hvar är nu den vackra, tjusande Carmela Glenville, som gjorde så mycket uppseende i Paris för några år sedan, med sin klassiska skönhet och sydländska liflighet? Jag tycker mig aldrig sett något vackrare! — Du har då icke sett lady Rosita. Gresvinnan Glenville är i Neapel, der bennes enda son lär sig att måla. — Hvad målar han? — Madonnan, idealet af allt skönt! — Hvem är hans modell? — Jag vet icke, måhända den sköna Vittoria Valana, som hans moder bestämdt till hans brud; den skönaste af Neapels sköna, och äfven den rikaste, ty hertigen af Valana eger en omätlig fortune. — Det kör, ropade Amelie; hvem kommer så sent? Vagnen rullade fram och en ung man hoppade ur. — Waldemar! ropade han. — Adalbert! utbrast denne och tryckte häftigt vännen till sitt bröst. — Är grefve de Noirvilliere hemma? — Ja, min onkel är hemma. — Fröken de Marigny, är ni nog god att känna igen mig ? — Ja, mycket väl, mr Adalbert; roligt att få se er. — Du kommor från Neapel? — Ja, Waldemar, från Neapel. Har du haft bref nyss derifrån? — Nej, icke på två månader. Halbert Glenville är en dålig korrespondent. — Men en skicklig målare; nu är hans madonna: färdig. — Verkligen? Hur mår lady Rosita och Edgar? — Kom, Waldemar, sade han med en underlig blick; jag har något att säga dig!