smekte äfven den unga slickans kind och mörka lockar, som skimrade underbart glänsande. Hon var tankfull och drömmande, det glada leendet syntes ej mer, ögat var fullt af svärmisk glans, hon talade ej. Den unge mannen vid hennes sida blickade förvånad på henne. — Hvad begrundar du så djupt, Amelie? frågade han. — Just intet, svarade hon. Jag tänkte på den flydda sommaren. Men säg mig, Waldemar, hur mår lady Isabelle, min ädla fränka, som så vänligt bjuder mig att passera vintern på slettet Savigny? — Lady Isabelle mår väl, och längtar efter dig. Sedan Dolorez gifte sig är hon mycket ensam. — Men lady Rosita, hennes dotter, kommer väl ofta till sina föräldrar? — Nej, lady Rosita bar varit hela året i Neapel och blir ännu längre ute. — Är hon lika vacker än? — Jag vet ej; på fem år. har jag icke sett henne. — Säg mig, Waldemar, ty du vet, huru England och dess folk intressera mig; hur mår mrs Malvina, som du så lifligt beskrifvit för mig, att jag tycker mig se henne? — Förträffligt, hon bor i London, och reser ofta ut till villan der hennes dotter bor. — Din fästmö? — Ja, min fästmö, nu mrs Augustus Burlington. — Blef hon lycklig med Irländaren? — Ja, ban är en god själ, som njuter af sitt välstånd och håller af sin hustru. Mrs Malvina säger, att det var ödets skickelse, att Victory blef mrs Burlington; hon hade aldrig blifvit lycklig som baronessa de Marigny, och hon har rätt. Nu är Victory lycklig. Glad och treflig sköter hon sitt hus och sina tre små barn, som i hög grad skämmas bort af mrs Valmy,