Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1855, sida 1

— Ruterdam. Öfversattning från Engelskan. — —— (Forts. fr. föreg. N:r.) — Rosita, din blick, dina ögon, de förrådde dig, min ljufva, sköna flicka. Säg ett ord, tala vid mig, Rosita ! Tårar stömmade ur Rositas ögon. Han kysste dem bort, tryckte henne närmare till sig. — Kom Rosita, kom, res med mig. Men Rosita svarade ej. Blek som döden sjönk hon ned för hans fötter, utan sans. Waldemar förskräcktes. Han bar den liflösa bort på soffan, föll ned bredvid henne och kysste hennes händer, hennes panna och läppar. Rosita vaknade icke, hon var koll som is. — Rosita! hviskade han. Hon såg upp med förvirrad blick, med feberglöd i ögonen. — Min Waldemar, sade hon sagta, och hon tillslöt åter ögonen. — Min brud, min Rosita, sade han, vild af stormande fröjd, och tryckte kyss på kyss på hennes hvita hals och på hennes ljusa lockar. Men hon hörde icke, hon såg blott på honom med glänsande, underliga ögon. — Min, sade hon, min, och smög sig närmare till Waldemar, som darrade af öfversinlig fröjd, af glodande passion.