Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1855, sida 1

— Rädda hennel bad den varma, sköna Dolorez. Waldemar föll på knä och bad innerligen varmt, med hjertat på läpparne. — Rosita, sade han sagta .. Rosita, min ljufva, älskade, tillbedda flicka, min brud, tala vid mig! och med glödande värme kysste han hennes små händer. Hon förblef kall och stum. Då fattades han af vild smärta, af gränslös förtviflan. Med förtvislans mod, med kärlekens förtviflan tryckte han brännande kyssar på hennes läppar, slog sin arm om hennes lif och slöt hennne hårdt intill sig. Då flög som en elektrisk gnista genom den späda qvinnans varelse, hon darrade och hjertat slog fortare. Waldemar tryckte henne än närmare till sitt bröst. Då spred sig en svag rodnad öfver hepnes bleka kinder, hon slog upp ögonen, der feberns glöd ännu brann dunkelt. Hon såg på Waldemar, lade sitt hufvud på hans axel och somnade lugnt, godt och välgorande. Så satt han med henne i sioa armar flera timmar. Då hördes steg utanför. Han lade henne sagta ned och ilade ut. Doktorn såg på Rosita. Blicken ljusnade, och han sade: — Gud har gjort ett underverk !