Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1855, sida 3

Styckogods. REandem och Awporna. En bondgosse fick en gång af sin husbonde uppdrag att bära en korg full med päron till en vän i staden. vid ingången till huset, der mannen bodde, stodo 2 stora apor i blåa, med guld stickade kläder och värjor vid sidan. Dessa sprungo fram till korgen och uttogo päron. Bondgossen, som annu aldrig i sin lefnad sett någon apa, aftog hatten för dem och lät dem äta. Då han sedermera öfverlemnade skänken åt herrn, frågade denne, bvarföre korgen ej var full. Hå! sade den entaldige gossen, den har väl varit full, men ungherrarne dernere vid porten hafva tagit ifrån mig och förtärt halften. kirurgen och de begge laundarne. Hos en nyblifven kirurg i Paris infann sig en gång er ung flicka wed en spetshund på armen. Denne upphäfde stundtals jemmerrop af den svåraste smärta. Förlåt mig, sade flickan med tårar i ögonen, , denne hund har blifvit träffad af en sten, och benet har sannolikt blifvit afbrutet. Man har sagt mig, att ni är god och vänlig, och derföre tager jag mig friheten bedja er undersöka skadan och hjelpa det stackars djuret. Läkaren var ingen älskare af hundar, men flickan bad så bevekande; hon tycktes så ömt älska den lilla hunden, och denne sjelf såg så bedjande och vemodig ut, att läkaren i trots af sin motvilja undersökte skadan. — , Benet är visserligen afbrutet, sade han, men det kan helas. Lemna hunden qvar hos mig; efter tre veckor hoppas jag att hnuden skall vara botad. Bärpå tvättade han det afbrutna benet med spiritus, förband det och lade den sjuke hunden på en liten bädd uti ett hörn af rummet. Dagligen blef hunden här besökt af den snälla flickan, som var dotter till en bandlande i grannskapet. Den benägenhet hunden visade att betyga henne sin tillgifvenhet, oaktadt sitt bjelplösa tillstånd, försonade läkaren med hela hundslägtet. Efter tre veckors förlopp var patienten återstalld och antradde hemfärden på sin tacksamma egarinnas arm. Sedermera förflöto flera månader, och kirurgen tänkte icke mera på det stackars kräket, då han en morgon hörde någon krafsa på kammardörren. Han öppnar och spetshunden springer smekande emot honom. Detta var alldeles icke underligt; men bakom spetshunden linkade en annan liten hund in på tre ben och jemrade sig vid hvarje rörelse. Äfven denne ha de afbrutit ett bakben och sökte bjelp. Händelsen var märkvärdig. ,Min kära spets! sade kirurgen, ,du är icke blott ett litet nätt djur, utan äfven ett godhjertadt och klokt djur. Hvem kunde tro att du i ditt lilla hufvud skulle hafva så mycket förstånd och så godt sinnelag för att hjelpa en dylik vän i nöden? Kom! Du har upphäft dig till en förespråkare hos mig för hela ditt slägte. Nu mottog han äfven den andra hunden i sin vård och var sinnad att behålla honom, om icke hans egare skulle anmäla sig. Men efter några veckors förlopp, då det sjuka benet var såvida återetäldt, att hunden nätt och jemnt kunde gå derpå, försvaon han helt oväntadt och lemnade sin räddare i ovisshet, huruvida en naturlig obeständighet eller trohet mot den förre egaren föranledt flykten. Det senare var rätta orsaken. Ty då kirurgen en dag gick öfver boulevarden, kom en liten hund efter honom, i hvilken han genast igenkände sin förra patieut; handen hoppade upp mot honom och kastade sig ned för bonom, liksom han velat stänga vägen. Sedan sprang han i sporrstreck tillbaka, skällde på en vålklädd man, drog honom i roeken, sprang derefter åter framåt, vände om igen och fortfor på detta sätt så länge, tills ägaren närmade sig kirurgeu och afhonom erhöll upplysning om sakens förhållande. Hundens tacksamhet var icke utan sina följder. Mannen, som han tillhörde, och som höll särdeles mycket af hunden, stadnade icke vid denna bekantskap, utan förskaffade genom sitt inflytande ät den vänlige kirurgen anställning vid ett hospital, hvarom denne förut fruktlöst gjort ansökan. —oä