Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1855, sida 1

— Jag går om du talar så. Han talade ändå varmt, briannande. Hon var stum och kall. — Gå, sade hon, jag kan ej älska dig, förlåt, o förlåt, men jag kan det ej, ty. — Du älskar en annan, utbrast han; din ed vid altaret? — Jag vill hålla den, vill älska dig som en broder, begär ej mer. Och hon knäföll och bad. Den unge mannen var kär, han hörde henne icke. Då slet hon sig lös, sprang till fönstret, som stod öppet, och var fem fot öfver marken, i ett ögonblick var hon uppe i karmen. — För Guds skuld, bad han och ville draga henne ned. — Svär, att älska mig blott som en syster! Han tvekade. Då släppte hon tag med handen. — Jag svär, sade den unge tjugosexårige mannen, som ursinnigt älskade sin maka, sin egen maka. — Och du böll eden? — Ja, min ed bryter jag aldrig. — Och den hon älskade, hvem är det? Halbert lyssnade ängsligt. — Jag vet det icke, men anar att det är någon som har lika svarta ögon som hon sjelf. — Adalbert? — Nej! jag har en broder med svarta ögon, och... — Halbert Glenville har svarta ögon! — Ja, och de skönaste svarta ögon i verlden. Halbert Glenville hade glidit ned af stolen; på knä låg han, med glödande kind och glänsande ögon. — Gud i himlen! om ... men nej... nej... Everard är snillrik och älskvärd ... och jag... Hon är då icke hans maka, hon, den ljufva, sköna...