Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1855, sida 1

— Nej, icke honom. — Men Halbert Glenville? s — Hvem vet? jag vet blott att hon rodnar, då ban ser på herne, och att han går ofta dit och är vansinnigt kär i henne! — Du frågar mig, hvarför jag icke älskar henne; för att jag älskar dig. Men vill du höra en saga, en rigtig sannsaga? — Ack ja! jag älskar sagor. — Se der, mr Halbert, är mjölken, sade gumman, men drufvorna de hafva surnat. — Kära goda Effy, blir du ond, om jag ber dig om en sak? : — Nej visst icke. — Gå hem till mig och tag på mitt bord en tallrik med drulvor, som jag Gck i dag af min mor. — Ja gerna, det är ej långt att gå. Halbert lyssnade åter. — Det var för ett år sedan. Sommaren var herrlig, det gamla slottet smyckadt till en fest. I det antika kapellet, rikt upplyst af ljus, stodo för altaret en man och en uns flicka. Brudgummen svor att älska heane och han gjorde det redan. Hon svor att älska i nöd och lust. Hon var blek som döden, men englaskön. Halberts hjerta klappade våldsamt, han lyssnade uppmärksammare. — Festen var lysande, balen liflig. Då blef det natt. Ljasen släcktes. Brudgummen skyndade in till sin brud. Hoa satt vid sitt skrifbord i sin rika bruddrägt. På de upplösta, mjuka lockarna låg ännu den gröna kransen med orangeblommorna. Hon var bländande som en fedrottning. Hennes man var vansinnig af kärlek; han sade henne det. Då blef hon blek och darrade som ett löf. Han ville kyssa hennes rosiga läppar; då steg hon upp, gick till dörren och sade: