Rosttas ring. Lady Darville inträdde, tankspridd, i sin salong. Der vid fönstret stod Waldemar och Halbert. — Förlåt Waldemar, sade Rosita, men något vig tigt hade jag att säga dig, något, som icke tål uppskos— Tala, Rosita, bad Waldemar lifligt, med en hsstig blick på Halbert Glenville. Den unge mannen tog sin hatt, sade Rosita farväl och ville gå. — Halbert, sade Rosita, du är Edgars närmaste slägting, Waldemars vän... stanna! Waldemars blick mörknade, Halberts ögon strålade och Rositas bleka kind blef purpuröd. Halpert gick in i ett litet kabinett hvartill dörren stod örpen och satte sig att bläddra i en keepsake. — Waldemar, sade Rosita med låg röst, är du en man? Minns du den ed du svurit, att älska Victory, : din fästmö? Woldemar suckade. — Victory är vilseförd af en ung lättsinnig man, ; som inbillar henne, att hon icke mer älskar dig — och vill nu narra henne att fara med sig till Gretna Green. En biirt af fröjd genomfor hans mörka ögon. — Låt henne fara, sade han häftigt. — O. Waldemar! är detta ädelt af dig, kan du så tala? du glömmer din pligt emot den arma .. — Mig synes att hon glömde sin först. — Nej, men verlden är ond, flickan ung och känslig. Du var ej mot henne, som du borde. — Ung! sade han, fyra år äldre än du; svag, ja, men känslig! . .. — Tyst, Waldemar! Gå nu till henne, säg henne