annat sätt, på det regeringen må stå fri från denna blygd, än ett krig; ty detta måtte väl ändock bevisa sympathiernas slut, så framt man icke är nog påhittug att ändå tro, att samtidigt med krigsförklaringen afgår ett hem ligt bref: Monsieur mon Frere, det är icke så illa menadt som det ser ut. — Sv. Tidn:n har bär framkastat en möjlighet, hvilken förr ej fallit s in, emedan vi aldrig komma oss rätt för ätt städse hafva för ögonen all den der högre politikens dubbelhet och svek, så mycket än sednare tiders upptäckter derom erinra. Ett bref, sådant som det Sv. Tidn:n varit nog -pähittug att uppställa på de kommande orimliga misstankarnes och smädelsernas hylla, vore visserligen ett groft bedrägeri. Vore det likväl så oerhördt i diplomatiens annaler? Besynnerligt nog har just Svenska Tidn:n förut anfört ett liknande, blott något ännu gemenare drag, hvilket likväl af tidningen framställdes såsom den enklaste och naturligaste sak i verlden, hvari så mycket mindre låg något förbiseende, som Tidn:n, då hon sedermera gjordes uppmärksam på det nedriga i handlingen, bemötte dessa yttringar af en så rad rättskänsla med en lätt axelryckning och ord, som inneburo: det der barnet förargar sig öfver denna sak; det synes att han ej har något begrepp om diplomatiens hemligheter. Det drag, som här åsyftas, var Preussiska regentens beteende mot Danmark och Schlesvig Holsteinarne 1848 och näst påföljande år. När till följd af revolutionen i Mars 1848 konung Fredrik Wilhelm föranleddes alt skicka några tusen man för att, märk väl, understådja Schlesvig Holsteinarne mot Danmark, skref han, samtidigt härmed, till konungen i Danmark just hvad Sv. Tidn:n nyss dikterat: Monsieur mon Frere, det är icke så illa menadt. Jag vill visst ej understödja dessa usla upprorsmakare, men h vad vill jag val göra? Det der vämjeliga käxet, att jag skulle hysa hemliga sympathier för Monsieur mon Frere, har blifvit mig outhärdligt. Derföre har jag, för att ännu en gång framkalla mina goda undersåters förtjusning för mig och mitt hus, skickat mina kära regimenten emot Monsieur mon Frere, men, oss emellan sagdt, de skola ej göra min herr bror minsta ondt; sastmer skola de just komma att hjelpa min herr bror till att undertrycka de fördömda rebellerna. Konungen i Danmark motsåg på grund af detta bref, hvars anda vi återgifvit, om ock ordalagen varit något olika, den Preussiska armåens ankomst utan fruktan, och naturligtvis utan att hafva förberedt något motstånd. Hvad händer då? Jo, att general Wrangel intågade icke blott i hertigdömena, utan nära nog genom hela Jutland, utan att danskarne kunde tänka på motvärn, allt i uppenbar siendtlighet mot Danmark. Ar icke detta ett rätt artigt drag af den höga politiken? Men det stannade dock ej dervid. Reaktionen började återvinna terräng i Tyskland och kon. i Preussen öppnade ånyo sina öron för sin gode svåger Nikolai ingifvelser. Hans ställning var emellertid ganska kinkig. Preussiska trupperna hade kämpat med insurgenterna och voro öfverallt segrande. Men nu var det just dessa sina kära stridskamrater man sedermera önskade qvasa. Under detta dilemma föranstaltades affären vid Fredericia, der Schlesvig-Holsteinarne blefvo i i grund slagna, midt framför den Preussiska armåens näsa och tydligt enligt öfverenskommelse med dess öfverbefälhafvare, hvilken åter handlade uppå ordres af sin konung, hvilken åter i sin ordning handlade på ordres af kejsar Nikolaus. Så blefvo äfven Schlesvig Holsteinarne bedragne! Konungen i Preussen löste således förträffligt den eljest, skulle man tycka, icke lätta uppgiften, att med bibehållen krigsära bedraga båda parterna. Och är H. Maj:t derföre icke en hederlig man, en regent, som ömt vårdar sig om sina undersåters valfard, och som dersore ej vill veta af något ömkeligt käbbel å orossistarnes sida? Står icke H. M j:t fortfarande i spetsen för neutralitetskoalitionen och har ban ej haft nöjet att se sin visa politik tagen till mönster äfven af andra regeringar, såsom t. ex. de Skandinaviska? åtnjuter icke H. M. all aktning inom dessa kabinetter och är det väl någon, som tvekar att ägna honom de lifligaste uttryck af sin vördnad och vänskap? Alltså borde väl, enligt de rättsbegrepp som råda på det hållet, för hvilket Machiavell skref sin il Principe (Fursten) och för hvars å sigter Svenska Tidn:n ej bör anses främman——