Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1855, sida 1

Ruterdam. Ölversattning från Engelskan. (Forts. fr. föreg. N:r.) Och Rosita skyndade hastigt ut på den stora terrassen, der månan sken på jerngallret och de doftande rosorna och Camelierna. Vinden blåste skarp och sat se färg på hennes dödsbleka kinder. — Rosita, kom! du förkyler dig, sade Waldemar, som smög sig efter henne; kom! Rosita Svarade icke, men gick åt dörren. — Rosita, du är sjuk, sade han, ängsligt blickando på henne. — Nej, sade hon skrattande, visst icke. Waldemar fattade hennes hand. — Låt mig fara, Rosita! bad han. — Nej! svär tvertom att du vill hålla eden, svär mig det vid allt hvad heligt är. Waldemar bleknade: — Jag kan ej, jag kan ej svära alt jag älskar en an nan, då jag älskar Rosita! — Svär! sade Rosita. — Nej, Rosita! men jag skall hålla löftet och gifta mig med Victory. Men älska henne — aldrig! Waldemar gick in, och Rosita följde honom långsamt. Victory dansade med mr Augustus och skrattade och pratade. Waldemars blick följde henne, mörk, dyster och brinnande.