— —7———— lisigt, med den strålande blicken, det glada leendet från fordom. Nu rodnade Victory, men af harm. — Få vi se mr Burlington i morgon, mamma ger en liten dejeunge för mr Edgar Darville och lady Rosita? Med förtjusning blef bjudningen emottagen. Waldemars ärelystnad. Rosita satt på en pall vid mrs Malvinas säng och läste högt. Den sjuka såg förvånad upp. — Lady Darville, sade hon, hvar är Victory? — På slottsbalen, dit hon fick ert tillstånd att fara med lady Darville, min svärmor. — Ja, nu minns jag; men söta lady Rosita skulle ni icke äfven farit? — Nej, jag mådde icke bra. — Så ledsamt, och så snällt att sitta hos mig och läsa, jag är mycket bättre nu, men bör vara försigtig. Doktor Grindsby bad mig vara det; gulsot är intet att narras med, men det är tråkigt att sitta inne. Fjorton dagar minst sade Grindsby, nu har jag fem qvar! åh ja de gå väl. Var Victory bra klädd? — Ja, mycket bra, och glad att få se en hosbal. —, Ja hon är omtyckt af alla, vänlig och glad och språksam med alla; men hvad fattas er, lady Rosita, ni är så rysligt blek? — An, just ingenting, litet hufvudvärk. — Ah ha, sade mrs Malvina, jag förstår huru det är, stackars liten.