ben 26 November. I slutet af vår uppsats i Lördags nämndes, att Sv. Tidn;n nu temligen oförtäckt blottat motivet för den anslutning till vestmakterna, för hvilken vår regering nu tydligen beslutat sig. Detta motiv är: icke önskan att begagna den gynnsamma tidepunkt, som ännu ej gått förlorad, att medverka till stäckande af Rysslands makt, och derigenom betrygga vår ständigt hotade nationella sjelfständighet; icke den kloka beräkningen, att lägga vårt svärd med på den ännu balanserande vågskålen, då äfven en mindre tyngd kan bestämma öfvervigten, och derigenom återupprätta vårt förlorade politi ska inflytande och vår gamla ära; än mindre begäret att deltaga i kampen för friheten och civilisationen mot våldet och barbariet — motivet är intet af allt detta, utan det är: önskan att härigenom nedtysta våra inre strider och att sålunda undanskjuta alla de reformer, hvaraf landet är i behos; att göra regeringen mera ,stark och qväfva allt motstånd å ständernas sida mot dess anslagsfordringar, samt att genom handling ådagalägga, att de ryska sympathier man tillvitat vår regering icke finnas till. De som ej vilja tro, att Sv. Tid:n verkligen yttrat något sådant, behagade låsa efterföljande. Sv. Tidn:n yttrar: ,Öfverlåter sig ett folk, under goda dagar. till en sjuk inbillnings ingifvelser; sjunker det i käxets väm jeliga dy; finner det, ehuru allestädes åtnjutande akt ning såsom ett ädelt och friskt folk med afundsvärd lycka, likväl en njutning uti att slå sig sjelf, sin regering och sin konungaätt djupa, känbara sår, endast för att få beklaga sig öfver sin uselhet och 40 åriga nöd, — då se vi för ett sådant folk ingen annan bot än allvarliga pröfoingar, och bland dem framst de allvarligaste sådane, eller de, som ett krig medföra. Ty ett krig, i synnerhet på nära håll och för ett litet folk, — hvilket, jemförelsevis med sin förmåga, måste upp bjuda vida större krafter än ett stort, har det med sig, att uppfriska en domnad nationalanda, i synnerhet efter en lång politisk hvila; att intrycka djupare betydelsen af fosterländska pligter, och, genom en gemensam faras ställande inför alla sinnen, lyfta till högre tankar än sjelftärande gnat. Är värt folk, i närvarande ögonblick, lika beskaffadt med de organer, som det helst läser, lika begifvet att äta sig sjelf som de, så skola äfven vi rösta för krig. Vi bafva alltid trott, att ett sådant för Sverige vore oförståndigt, så länge de tyska stormagterna icke deruti deltaga, emedan dem förutan hvarken Polen kan återstä!las eller Finland oss återgifvas, och vi tro detta änhu. Men här är frågan om något ännu vigtigare, än att återställa Polen: återställandet af vår nationalhelsa; något för oss ännu dyrbarare att återfå, än Finland: vårt sjelsmedvetande. Kunna dessa ej annorlunda återförvärfvas, måste de tillkämpas. Vi hafva icke varit vänner af ett anfallskrig, då dermed ingeuting var att vinna. Men här vore det blott formen af ansallskrig: i sjelfva verket vore det ett försvarskrig, försvaret för vår nationalitet, dess räddning från att qväfvas i detta ömklighetens qvalm, en friskare luft för national-andedragen. Låtom oss dröja några minuter vid dessa ord. — Redan 1809, då Sverges nya statsskick infördes, kände alla tänkande samhällsmedlemmar behofvet af genomgripande reformer i landets organiska lagar, i kyrko-, i kriminal-, i civil-, i ekonomisk lagstiftning, samt dessutom i reglering af vårt skatteoch penningeväsen, m. m. m. m. Nära 50 år hafva sedan den tiden förflutit, och endast med obeskrifligt små