—— — — — — —— ———————— — —— — Nej, sade Rosita leende och rodnande, nej visst icke, aldrig aldrig... Klockan slog elfva. Mrs Malvina hade somnat lugnt; Rosita satt qvar på pallen med boken i knäet. Då gick doktorn sakta upp. — Kom, hviskade en röst. Boosita spratt till, men gick sagta ut i den stora salongen. Utanför var mörkt, men i det lilla kabinettet brann en lampa; der stod i dörren en mörk gestalt. Rosita gick dit. — Waldemar! utbrast hon, hvad vill du? Victory är på balen. Waldemar drog henne sagta från dörren, läste den och sköt regeln för. — Rosita, jag har något att säga dig. — Hvad? frågade hon lugnt. Han såg så lugn och allvarlig ut. Rosita satte sig i soffan, Waldemar vid hennes sida. — Hvad vill du? kan du ej vänta till i morgon, det är så sent! — Rosita, sade Waldemar, om två månader skall Victorys bröllop firas, men det blir utan mig. Jag kan icke uthärda, pröfningen är mig för svår, offret för I stort. Jag skrifver till Victory att hon är fri. Hon äålskar mig icke. Jag reser till Frankrike. — Och dina stora ärelystna planer, hvar äro de nu, ära rygte, rikedom vid Victorys sida? D vet du, Rosita, när jag var nitton år, älskade jag en qvinna, skön, som du är; jag älskade ära, rygte och namn. Du var ett barn, du förstod mig dock; du drömde med mig, om en glänsande framtid och I lyoxa. Men lyckan bleknade, och ärelystnaden den og. — (Forts.)