steg har det lyckats sramåtskridandets män, hvilka städse hast den olyckan att stå i oppositionen mot regeringen (vi undantaga knappast åren 1844—18487 att framtringa något litet af dessa reformer, dervid de likväl varit så lyckliga att se motståndsmännen sedermera adoptera en del reformer såsom sina egna, hvarigenom en reaktion blifvit mindre att befara. Så genomdrefs realisationen mot Carl Johans önskan, så hafva sedermera några ändringar till det bättre åstadkommits i vår tull-lagstiftning, i våra karantäns författningar och i vårt skatteväsen, allt till trots af styrelsens afgjorda motstånd. Så hafva några nyttiga förändringar i Postväsendet framkdltats (för alt tala med Sv. Tid:n) så har äfven ett uppslag blifvit gjordt till en reform i skolväsendet, ehuru man sedermera behöft mycket anstränga sig för att hindra en återgång. I näringsfriheten har — vi erkänna det tacksamt — ett godt steg blifvit taget genom och af regeringen. — Emellertid återstår ännu allt det hufvudsakliga. Hade man nu en regering, af hvilken man kunde vänta att initiativet skulle tagas till dessa frågors lösning, så kunde nationen se tiden an med ett visst lugn, endast deltagande i rådslagen och besluten så mycket som nyttigt vore för frågornas utredning. Men nu har regeringen uttryckt motsatta syften. Under tiden utvecklar sig samhällskroppen med allt starkare. former. Ju mera kännes tryckningen af de gamla institutionernas trånga, illasittande kläder. Smärtorna och obehaget häraf framkalla klagomål, som slutligen bärja antaga en allt bittrare karakter, ju mindre de vinna uppmärksamhet. — Hela denna rörelse, hela denna samhällets utvecklings-process, som måste framkalla nya ider, nya fordringar och nya önskningar — allt detta utmärker för Sv. Tid:n och dess liktänkande ingenting annat än ett folkets begär att äta sig sjelfk, frukten af -en sjuk inbillningsingifvelse, hvarigenom man slutligen sjunker ,i käxets vämjeliga dy; det ligger härunder ingenting annat än , en njutning att slä sig sjelf, sin regering och sin konung kännbara säre, o. s. v. — I sanning: Bourbonerna hade vid inbrytandet af den första fransyska revolutionen icke kunnat uttrycka sig bättre. Så väl uppfattade äfven de sitt tidehvarss anspråk och tidsandans nya rigtning. Och för att rädda oss undan ,detta ömklighetens qvalm, förordar Sv. Tidn:n kriget, hvilket den eliest ej skolat tillråda. Ar detta allvar? må man väl fråga. Sv. Tid:n besvarar sjelf den frågan sålunda: Må ingen tro att vi tala ironiskt, det är vårt fulla allvar, så paradox vår tanke än må låta, och ehuru den visserligen icke lämpar sig att sätta i en krigsförklaring. Men hvarför icke? Skulle man ej kunna förklara för Ryssland och inför Europa: Svenska regeringen önskar visst icke krig. Den vill Ryssland alls intet ondt. Den tror dessutom ej att Sverges makt kan något uträtta. Den frågar tusan efter vestmakterna och deras tal om Åsrihet och civilisation. Men hvad vilja vi göra? Folkets rop på reformer i de gamla goda inrättningarne blir oss öfvermäktigt. Och då detta skrik endast kommer sig deraf att man haft för lång tids goddagar, så vilja vi med några dugtiga åderlåtningar bringa våra goda undersåtare till reson, så att vi måtte slippa detta vämjeliga käxet. Derföre förklara vi nu Ryssland krig. Denna krigsförklaring skulle kanske icke taga sig så väl ut, men den hade likväl den stora förtjensten att vara — drlig. Så snart vår ärade kollega fått tag i denna uppslagsända blir han rigtigt varm, ja vältalig. Men ej blott, utropar han, national-andan skulle genom ett krig lyftas. äfven regeringens anseende skulle höjas: detta är erfarenheten efter alla krig, som ej sluta med nederlag. Regeringen skulle blifva stark och kunAA — — Nej, sade Rosita leende och rodnande, nej visst