ändring af regeringspersonalen, såsom garanti sör ett nytt system. Huru besvaras denna billiga önskan af Sv. Tidn.? På följande sätt: Man går i ett sednare nummer af Hand.-Tidn:n ända derhän, att sedan man sjelf ölverhopat sin regering med tillvitelser för osvenskhet, uppmanas han att genom handling, hvarmed man säger sig mena att nytt regeringssystem, visa dessa tillvitelsers ogrund. Huru är det möjligt att så upp och nedvånda all moral? Den anklagade skall genom handling visa sig vara oskyldig till de gemenaste anklagelser, Den anklagade är likväl en regering, anklagare och derjemte domare äro tidningsutgifvare, — dagligen genom lugn, rättsinnighet och oveld vitsordande sin behörighet till det sjelftagna kallet. a Är detta svar på tal? Ar det med dylika skrufvade och sökta fraser man tror sig kunna afvisa hvarje rättänkande medborgares anspråk på att, innan vi ingå i ett krig, erhålla en styrelse, som utgör för nationen en borgen, att detta kriget blifver utfördt i den rigining och med det allvar och under den ledning, som ett sådant företag oafvisligen kräfver? Sv. Tidn:n har nyss yttrat, att ett krig kräfver såsom en nödvändighet inbördes enighet och förtroende, åtminstone till regeringens redliga syften, förutan hvilket förtroende och derigenom förlänad styrka, ej äro att påräkna de uppoffringar, försakelser och förtröstan till en god utgång, som ett så stort företag nödvändigt kräfver. — Nåväl! Hvad hafva vi annat sagt och yrkat? Ar det icke just detta, just det att den närvarande regeringen, som gifvit och fortfarande gifver så många anledningar till misstro, icke förmår att framkalla, äfven om den allvarligt ville detta, den hänförelse, som allena gör en liten nation mäktig af stora värf, — är det icke denna oförmåga hos den regering vi nu äga, som föranledt oss att afstyrka neutralitetens brytande — äfven om vi med heder kunna taga ett sådant steg — till trots af den utomordentligt gynnande tidpunkt, hvarunder Sverige nu kunde gripa till vapen, för att återvinna en förloradt inflytande och anseende? Eller kan Sv. Tidnin med godt samvete våga påstå, att den närvarande styrelsen äger den förmåga, hvilken vi här frånkänna densamma? UHafva verkligen dessa herrar: Excellenserna Sparre och Stjerneld, Frih. Palmstjerna, Grefve Mörner, Hrr Ulner och Fähreus, m. sl., så dokumenterat sig, att Svenska nationen kan med tillförsigt gå emot krigets farliga öden under deras administration? Vi tala här utan all bitterhet, men med det allvar och den öppenhet, som tidpunkten krasver, då vi påstå, att sällan om någonsin en svensk rådgifvarepersonal varit sammansatt af så underhaltiga statsmän, som de uppräknade personerna och deras icke nämnda kolleger äro. Att de såsom menniskor kunna vara älskvärda och beskedliga, har den ej att göra med, som icke hör till deras umgänge. Det är rådgifvarne, de ansvarige mimstrarne, vi betrakta, och ej familjefåderna. — Om nu Sv. Tidn., såsom den intet annat kan, såvida den är begåfvad med någon gnista urskiljning, måste erkänna, att sådana statsmän icke kunna uppfylla de vilkor, Tidn. sjelf utstakat, såsom nödvändiga under ett krig: förmåga att leda de stora företagen samt att väcka nationens eniga samverkan i det svåra värfvet — då fråga vi åter: hvilkendera parten skall uppoffras — nationen, saderneslandets välfärd och ära, eller — ministrarne? Det vore önskligt att vår ärade kollega ville taga denna sak i så pass allvarligt ölvervagande, att han åtminstone ej kastar sig öfver dem, för hvilka denna fordran, byggd på kanske lika varm fosterlandskänsla som Sv. Tidn:s, framstår såsom oafvislig, såsom ett villkor sine qua non för det lösta förtroendets återknytande. Men tyvärr kunna vi ej påräkna detta. Tyvärr förutse vi att Sv. Tidn. ej har annat svar till hands än det gamla: Ja så, ni vilja blott en ministersörändring! Naturligtvis för att få sjelfva komma dit. Uppge då edra kandidater!— och annat dylikt löst tal, eller rättare gäckeri, för hvilket stunden dock är något för allvarsam. Ty, ännu en gång, hvar ligger grunden till det svalg — det är ej värdt att dölja det — som alltmer öppnar sig mellan regeringen och folket, om ej uti den förändring af regeringssystem, som erhöll sin tydliga prägel när frih. Palmstjerna och hr Reuterdahl inkallades i konseljen. Den som skrifver detta emottog med bäfvan underrättelsen om detta val och uttryckte äfven sina farhågor, innan saken ännu var afgjord, på ett snart sagdt bevekande sätt. Om vi ock icke hade någon rätt att fordra att dessa ord skulle vinna gehör, så hafva vi dock rätt att säga: -I hafven föraktat varningen. Bären nu följdernal De äro inga andra än just desamma som förutsades. Och dock kunde man, när dessa farhågor uttalades, icke ana att den nybildade ministeren skulle aflägga sådana prof på, vi tala nu ej om oduglighet och inskränkthet i vyer, utan politisk karakterslöshet, ja, på rent af förakt för all politisk anstandighet, som de, hvilka frih. Palmstjerna aflagt, då han ena stunden offentligen förklarar