ende bland Sveriges öfriga betydande provinser. -Under samma resa inträffade, berättar Wenersborgs tidning vidare, landshöfdingen Bergman på Rådanefors jernbruk, som eges af brukspatrenen O. S. Hasselgren, hvilken nyligen blilvit af K. M. tilldelad medaljen i guld för medborgerlig förtjenst. Samtidigt med landshöfdingen infunno sig derstädes åtskilliga ledamöter af hushållnings sällskapets sörvaltnings-utskott, en del af ortens possessionater, bruksegare och presterskap m. fl., hvilka alla blifvit af brakspatronen Hasselgren inbjudna till middag på stället. Före dess intagande blef ofvannämnde medalj tillstald brukspatron H. af landshöfdingen, hvilken dervid i det allmännas namn hembar brukspatronen samhällets erkänsla icke allenast för det nyttiga föredöme herr H. visat såsom nitisk jordbrukare, deribland genom förfärdigandet och spridandet af ändamålsenliga åkerbruksredskap, men isynnerhet för den sällsporda ihardighvt, hvarmed han lyckats bekämpa alla hinder, hvilka mött vid utförandet af den metod, som användes för att såväl vid stångjernssmidet, som andra industriella företag, tillgodogöra torfmossar såsom brännmaterial. För de närvarande, hvilka alla betygade hr H. deras varma erkänsamhet för hans ådagalagda verksamhet, förevisades brukets tillverkning af väl konstruerade åkerbruksredskap och verktyg, som begärligt efterfrågas, och hvilken omständighet således jemväl utgör ett godt tidens tecken till jordbrukets framåtskridande inom orten. Med anledning häraf kunna vi ej undgå alt uttrycka vär nysikenhet att så veta på hvad punkt den vigtiga frågan om beredning af kol utur våra torfmossar, s. n. befinner sig. Enligt hvad Wenersborgs tidningen uppgifver synes det, som skulle brukspatron Hasselgren hafva lyckats att bekämpa alla hinder, hvilka mött utförandet af den utaf honom uppfunna methoden i detta hänseende. Enligt hvad andra personer, hvilka sagt sig känna saken, upplyst, skulle, trots hr H:s högst berömvärda bemödanden, uppgiften vara så tillvida olöst, att ehuruväl kol kunna ur torf åvägabringas, så blilva de ännu alltför dyra, att någon egentlig fördel dermed skulle vara vunnen. Till följd af det stora intresse vi hysa för denna för vårt land så vigtiga upptäckt, torde det ursäktas oss om vi uttrycka den önskan, att brukspatron Hasselgren ville meddela oss och allmänheten några upplysningar rörande omständigheterna vid och resuitatet af den sak, för hvilken han så oförtrutet verkar, och hvilken äger en så stor betydelse för vårt land, som äger betydliga rymder af torfmossar, under det skogarna blifva alltmer medtagna. Posten med Nordkap har i dag kommit oss så sent tillhanda att vi tilli morgon måste uppskjuta att meddela de med densamma anlända underrättelser. I Svenska Tidn. meddelas ett utdrag ur ett bref från Finland?, derutur vi återgifva följande: -De stackars åländningarne få kännas vid kriget i år. Först uppå senhösten, och med de mörka nätterna, hafva de kunnat komma öfver till fasta landet. De som hunno öfver i våras hafva varit tvungne att qvarstanna, och fått lemna sina hemman, och hustru och barn, vind för våg. Värst är med deras fiske, deras hufvudsakliga näringsfång. Af flera bland dem hafva Engelsmännen tagit och bränt upp både båtar och redskap, hvilka utgöra deras enda förmögenhet. Detta anser jag vara oklokt handladt af Engelsmännen. De borde allesamman utpyntas med ryska ordnar, så hafva de handlat i Rysslands intresse. Rättvisan fordrar det erkännande, att Fransmännen aldrig deltagit i dessa småaktiga förstörelseåtgärder, utan med den sanne krigarens högsinthet öfversett med folkets obetydliga ekonomiska bestyr, samt alitid välvilligt blundat vid åsynen afallmogens båtar och smärre farkoster. Och bombardementet af Sveaborg! Hvad blef det annat än en fingervisning åt Ryssarne, huru de skola betäcka och försvara det nästa år. Man påstår, att om de fortsatt ännu 24 timmar, hade eld och lågor jagat ut besättningen. Vi pinas emellertid af inqvarteringar. Man har härstädes exercerat på växande ängar, bland nyskurna skylar och på grönskande brodd-åkrar. Generalguvernören har visser ligen utfärdat stränga besallningar till ossice rarne, att bära sig åt, liksom hade de bildning, samt att för öfrigt rätta sig efter landets bruk och seder. Men despotismens krigstukt är ödmjuk och pudel-hörsam framför ögonen, bakom ryggen på befälet pekar den lång näsa både åt befälet och befallningen. Så går det genom alla grader utföre, ned till korporalen. Och klagar man på dem, så blifva de så olycklige, att man är i tusende nöd för